 |
 |
Du är här:
Orusthönan
Orusthönor har sedan lång tid varit vanliga på Orust och anpassat sig till den karga, vindpinade miljön. De är små i maten och kunde hitta tillräckligt med föda bland de magra bergsknallarna; än idag är de utmärkta fodersökare.
De är relativt små, ungefärliga vikter är 1-1,5 kg för hönorna och 1,5-2 kg för tupparna. Fjäderdräkten kännetecknas av en oregelbunden fläckighet i svart och vitt. På enstaka djur, särskilt tupparna, går den s.k. vildfärgen igenom som ett orange eller gult inslag i hals och sadelfjädrar. Äggen är medelstora (50-55 g) och benvita till svagt brunaktiga i färgen. Lusten att ruva är inte så utpräglad, men de hönor som ruvar är också utmärkta mödrar. De har ett livligt temperament och tupparna är mycket aktiva. Behandlas de lugnt blir de emellertid tama och tillgivna.
Under lång tid var höns något som fanns på varje gård, men inget man höll i större antal. Under 1800-talet började hönsuppfödning i större skala. För att få sorter som var mer lämpade för kommersiell ägg- och/eller köttproduktion importerades stora mängder höns, och många korsningar skedde med de inhemska sorterna. De hönsstammar som bevarats sedan 1800-talets början kallas lanthöns, dit hör t.ex. gotlandshönan, Bohuslän-Dals svarthöna och orusthönan.
Under 1940- och 50-talen gick alla lanthönsraser starkt tillbaka i och med de små lantbrukens avveckling och kampanjer för leghornshöns. Räddningsåtgärder vidtogs ganska sent för orusthönan eftersom den ännu på 70-talet uppfattades som en korsningsprodukt. Det finns idag färre än 500 individer kvar, vilket gör rasen akut utrotningshotad; det är osäkert om den genetiska variationen är tillräckligt stor för att den skall kunna bevaras. Några ställen där man kan se dem är Nordens Ark utanför Lysekil i Bohuslän, Borås Djurpark och Julita gård i Sörmland.  |
Kontaktuppgifter:
kommun@orust.se |
