Skräckhistoria av Elin

STUGAN VID HAVET.....

Det var i mitten av november, och jag och några kompisar skulle sova över i en stuga vid havet. Vinden blåste utanför fönstret och grenar skrapade emot rutan. Medan vi satt där och lyssnade på vinden hörde vi  något konstigt. Det lät nästan som en viskning.
- Dö ska ni som sover vid min grav, viskade något utanför.

Jag och mina vänner skrek av skräck. När vi hade lugnat ner oss en aning, så bestämde vi oss för att gå till sängs. Vi kröp ner i våra sovsäckar och släckte ljuset men det dröjde inte länge förrän vi hörde rösten igen men den här gången lät den annorlunda.
- En av er skall jag döda i natt.

En blixt slog ner utan för stugan. Evelina, som låg bredvid mig reste sig och rusade ut. Ingen av oss vågade följa efter. Maria började gråta. Mullret av åskan ekade i mitt huvud. En timme efter att Evelina rusat ut genom dörren, hördes den läskiga rösten igen.
- Dödat en av er jag har, och nu ligger hon här utanför.
Marias tårar blev allt större.
- Jag vill inte dö, sa hon försiktigt mellan tårarna.

Clara som hela tiden suttit i ett hörn, reste sig nu upp och gick emot dörren.
- Vart ska du, viskade Maria.
- Rösten sa att Evelina ligger här utanför, och någon måste ju kolla, sa Clara. Hon öppnade dörren och klev ut i regnet. Jag och Maria höll hårt i varann. Plötsligt hördes ett skrik. Sedan blev allt tyst. Jag och Maria satt och höll om varandra. När det hade dröjt 1 timme efter att Clara gått ut, så hörde vi rösten igen.
- Två små flickor ligger här, och två små flickor i stugan är. Kom ut till mig nu. Vi förstod att vi inte kunde komma någonstans. Vi skulle dö hur vi än gjorde. Jag tog Marias hand och reste mig upp.
- Kom, sa jag till henne. det finns ingen annan väg.

Maria nickade och reste sig. Vi gick sakta mot dörren. Jag öppnade den med en darrig hand. Den flög upp av den hårda vinden. Vi gick ut. Regnet öste ner på oss. Vi hörde viskningen igen.
- Äntligen har ni kommit ut. Nu kan ni alla dö till slut.
Från ingen stans kom en stor kniv som träffade Maria i bröstet. Hon skrek till, och föll sedan ner till marken. Tårarna brände innan för mina ögonlock.
- Varför?, skrek jag ut i mörkret. Varför?.

Då såg jag den. Ungefär 30 meter ifrån mig kom en annan kniv farande. Den kom emot mig, men jag brydde mig inte ens om att väja undan. Det fanns ingen mening med livet längre. Kniven träffade mig i magen, och jag föll ner till marken. Jag tog ett sista andetag och sedan blev allt svart. Nästa dag i tidningen så stod det på första sidan " fyra flickor i 13 års åldern hittades i dag mördade, nära en stuga vid havet".

Nu undrar du säkert hur jag vet vad det stod i tidningen, dagen efter att jag hade dött. Men sanningen är att jag fortfarande lever. Det enda sättet som jag kan fortsätta leva är att samla själar. Gör jag inte det så tar anden som mördade mig ner mig till underjorden. I dag har jag inte tagit någon själ. Men din duger nog utmärkt till anden......................................