Biblioteket - en skräckhistoria av Julia B.

Väl hemma igen var det tyst, nästan lika tyst som det hade varit i biblioteket. Det var bara hennes mamma hemma. Hennes pappa jobbade och hennes lillebror sov över hos en kompis. "Skönt att äntligen få lite lugn och ro i denna lägenheten!" utbrast hon när hon klev in i vardagsrummet. Det kom inget svar. Javisst ja, mamma ligger och sover, hon ska upp och jobba tidigt imorgon, kom hon på. Och ja, klockan var mycket, och det var skola imorgon. Hon bytte om till pyjamasen och gick till toaletten för att borsta tänderna. Kröp sedan ner i sängen och somnade ganska snart.

Nästa dag efter skolan gick hon direkt till biblioteket för att se om boken hon sökte hade kommit in än. Det hade den inte. Det gjorde henne lite småarg.

Det blinkade till i lysrören som satt i taket. "Det skulle inte förvåna mig om strömmen går" tänkte hon medan hon fingrade på bokryggarna. Det blåste mycket den eftermiddagen. Det blinkade till igen, och rejälare denna gången. Tillsist blev det mörkt. "Jag visste det" viskade hon för sig själv och drog en suck. Sedan vände på klacken och gick mot utgången. Hon drog ner handtaget och tjöt ifrån. Det tog emot. Varför är det låst? De stänger inte förrän 21:00 ikväll. Hon såg sig omkring i lokalen. Inte en människa sågs till. "Hallå! Är det någon där? Dörrarna är låsta, jag kommer inte ut" ropade hon. Inget svar. Och varför skulle hon få det? Det var ju uppenbart att de hade stängt, och att det inte fanns någon personal kvar i lokalen. Men tänk om det inte var så. Tänk om det är så som det ibland är i skräckfilmer att det är någon som iakttar en. Hon blev nervös av tanken. Tanken av att behöva vända sig om och kanske möta någons ruttnande ansikte som närmar sig mot henne. Nej, hon hade läst och sett för mycket skräck, tänkte hon.

Jaha, vad skulle hon göra nu? Skulle hon sätta sig ner och vänta tills någon kom? Nej, det låter ologiskt. Hon bestämde sig för att gå runt och se on det fanns någon nödutgång eller något. Visst fanns det nödutgångar, men de var precis som huvudentrén låst.
Det kanske inte var stängt. Det kanske bara var någon som försöker skrämma eller skämta med henne. Hur som helst så ville hon ut där ifrån, och det var fort.
Hon hörde plötsligt ett ljud en bit bort, bakom bokhyllorna. Ett liksom prasslande ljud, som när man knycklar ihop ett papper till en boll. Skulle hon våga sig dit som se efter vad det var? Självklart. Så feg var hon faktiskt inte. Hon smög lite ihopkuren försiktigt längst de långa bokhyllorna och fram till där hon trodde att ljudet kom ifrån. Inget där. Men hon hade ändå en stark känsla av att det fanns något som lurade i lokalen.
Paniken började växa inom henne, och snart började hon snyfta lite. Det skulle vara pinsamt om någon fick syn på henne nu. Hon var ju faktiskt 14 år gammal, och var inte en person som grät särskilt ofta, bara i vissa situationer.
Pengarna på mobilen var slut, så hon kunde varken sms:a ringa någon vart. "Jävla skit!" sa hon sammanbitet för sig själv.
Hon rykte till av att det blixtrade till i ljusröret i taket. "Kanske håller strömmen på att komma tillba..." hon avbröts av det där ljudet igen. Det kom bakifrån. Hon vände sig om och fick syn på en pappersboll som låg på golvet. Hon tog upp den och vecklade ut den. "Kom till skräckavdelningen" stod det på lappen. Hon tvekade lite, men bestämde sig sedan för att gå dit.

I en av de röda fåtöljerna, den som hon dagen innan hade suttit i satt det en man i grå kostym med en bok i handen. En ganska gammal man, kanske i 70-års åldern. "Hej, du" sa han med mörk röst. "Hej" sa hon lite blygt tillbaka. Det blev tyst ett tag. Han stirrade på henne. "Så du gillar skräck, har jag förstått" sa han efter en stund. "Äh? ja?" svarade hon. "Det gjorde jag med i din ålder" sa han med en suck. "Och det gör jag än idag". Julia såg på boken han hade i sin hand; Desperation av Stephen King. "Det är jag som är grundaren till detta bibliotek, förstår du. Gunnar Hadarsson heter jag" sa mannen. "Jasså?" sa hon med en lite darrig röst.

Hon vände blicken upp mot en tavla som hände över honom på väggen, och hoppade till av rädsla och chock. En känsla som inte gick att beskriva mer än att hon blev enormt skrämd. Det var en dödsannons. "Vi lämnar Varbergs biblioteks grundare i stor sorg: Gunnar Hadarsson. Vila i fred" stod det. "Herregud" viskade hon för sig själv.
"Men vad är det flicka lilla? Varför ser du så rädd ut?" sa han med ett stort lite skrämmande flin. Julia stod som förstelnad och kunde inte få ut ett ljud.

Efter den eftermiddagen sågs aldrig Julia till något mer. Hela Varberg finkammades, men hon var helt försvunnen. Bibliotekets dörrar fick brytas upp, och nu var lokalen full av poliser som sökte efter spår.

Julia är än idag försvunnen, men ibland när man går inne i biblioteket kan man svagt höra ljudet av ett papper som knycklas ihop.

Av Julia Brühl