När isen släppt sitt grepp över södra Sverige, började nordeuro-peiska renjägare att följa efter sina hjordar upp över den skandi-naviska halvön. Då låg Orust så gott som helt under vatten. Dessa små människogrupper drog sig allt längre norrut i takt med att isen smälte. För omkring 11.000 år sedan, när landet höjt sig så mycket att Orusts högsta delar bildade en skärgård, kom de första människorna hit. Deras boplatser, som då låg vid stranden, ligger nu 40-50 meter över havsytan.
Den tidens människor var inte bofasta utan flyttade från plats till plats allt efter årstidernas växlingar och tillgången på föda. Tro-
ligen har de vistats vid havet eller nära vatten under sommar-
halvåret och i mer vindskyddade "inlands"-områden under den kallare delen av året. Under sommaren samlade man in och be-
redde matförrådet för vintern. Saltsjön var rik på fisk och delfiner som man flitigt fiskade och jagade. Även kronhjort, vildsvin och rådjur var viktiga inslag i kosthållet liksom ätliga bär, nötter och växter.
Det finns få synliga spår bevarade efter dessa jägare och sam-
lare. Människorna gjorde då inte några större ingrepp i naturen. De tog tillvara det mesta, och avfallet blev litet. Det vi idag kan hitta är just avfallsplatserna med ben, hornrester, kvarglömda eller tappade stenredskap och spill efter tillverkning av flint-
redskap. Av hyddorna återstår rester av eldhärdar med skörbrända stenar.
De äldsta spåren efter mänsklig verksamhet som man har funnit på Orust är inemot 11.000 år gamla. I Enersbacken, väster om Nösunds kapell, har man träffat på skivyxor och pilspetsar.
Perioden från det att de första människorna kom till våra trakter och fram till tiden för det första åkerbruket, ungefär för 11.000-6.000 år sedan, brukar man benämna jägarstenåldern. Det är
en mycket lång tidsperiod, och mycket hann hända beträffande såväl landskapets utseende som människornas livsföring.
Dalgångarna i Morlanda socken tycks ha varit uppskattade som boplatser även under den senare delen av stenåldern, den som
vi kallar bondestenåldern. Dessa dalar bildade under hela sten-
åldern ett sund som förband Björnsundsfjorden i norr med Boxviks kile i söder. Boplatserna från bondestenåldern ligger
vid detta sunds dåvarande kustlinje, nu ungefär 20-25 meter
upp på dalsidorna.
För omkring 6.000 år sedan började man med ett enkelt åker-
bruk. I lövskogens mylla anlade man små åkrar. Det som od-
lades tycks ha varit enradigt korn och några olika vetesorter. Boskapsskötseln var dock basen i ekonomin och man hade får, getter och nötkreatur. Trots arbetet med jord och djur fortsatte födan från jakt, fiske och insamlande att vara viktiga inslag i kosthållet.
Trattbägare av keramik funnen i Lunden i Tegneby socken. Foto: Ur SHM:s samlingar
|
På människornas boplatser från denna tid kan man finna keramik, vilken hade blivit en bruksvara. Skillnader i dekor och form på keramikkärlen gör att arkeologerna tror att människorna på de olika boplatserna har tillhört olika kulturgrupper. Keramiken är därför en bra utgångspunkt då man vill datera den yngre sten-ålderns boplatser. I Glimsås i Morlanda socken har man påträffat keramikskärvor med vacker dekor. Det är rester efter trattforma-de keramikkärl som de första jordbrukarna tillverkat.Redskap och vapen tillverkades, liksom under jägar stenåldern, huvudsakligen av flinta. Denna stenart förekommer ibland längs stränderna i Bohuslän. Flintan här är dock inte lika fin och felfri som den som importerades till våra trakter från Skåne och Jylland, där flintgruvor fanns. Andra stenarter, liksom ben och horn, användes också vid tillverkning av redskap.
Boplatserna är sedan årtusenden till stor del utplånade från mark-
ytan. Man upptäcker dem ofta när spaden eller plogen sätts i jorden. Däremot är de forntida böndernas monumentala sten-
kammargravar väl synliga. Dessa gravar, som uppfördes under senare delen av stenåldern, är byggda av väldiga stenhällar. De kallas stenkammargravar eller megalitgravar, av grekiska megas = stor och lithos = sten. I Sverige finns tre typer av stenkammar-
gravar: dös, gånggrift och hällkista. Av dessa är hällkistan den yngsta. I en megalitgrav har ofta flera människor begravts. Mycket tyder på att gravarna använts under långa tider. I en del gravar har man funnit gravgåvor. Utanför ingången har man ibland funnit sönderslagen keramik, kanske rester efter offer-
måltider.
Trakterna kring Tegneby kyrka har den största samlingen av megalitgravar i hela Bohuslän.
En dös består av plana stenhällar ställda på kant tätt intill varand-
ra så att en liten kammare bildas. Som tak ligger ytterligare en stenhäll. Dessutom kan dösarna ha en kort gång. Gravkammaren omges ofta av en hög av jord eller sten.
|
Det här är den välkända Hagadösen i Stala socken. När dösen grävdes ut 1915 fann man bl.a. en skafthåls-yxa och en flintdolk, skiffer-hängen och bärnstenspärlor.Klicka här för mer information
om Hagadösen. |
Gånggriften har en rektangulär eller oval gravkammare. In till denna leder en gång som mynnar i kammarens ena långsida. Gånggriften är uppförd av kantställda stenhällar. Kammare och gång är täckt av flera takhällar.Hällkistan är en rektangulär kista byggd av kantställda stenhällar. Kistan täcks av takhällar. Ibland är kistan indelad i flera grav-
kammare. Liksom dösen och gånggriften omges ofta hällkistan
av en hög.
I Äskekärr, förr Morlanda numera Tegneby socken, fann man 1889 i en myr 15 dolkar och 3 skäror av gulbrun flinta. Dessutom påträffades flintavslag, knackstenar och större flintstycken. På platsen finns även en grop med bränt kol. Här hade man under senare delen av bondestenåldern tillverkat redskap. Dessa fint arbetade föremål visar hur högt flinttekniken utvecklats under denna tidsperiod. Foto: Bo Niklasson, Bohusläns museum
|
Att nå stenåldersmänniskans tankar och föreställningsvärld är omöjligt; sådant bevaras inte i jorden. Men trots att så lång tid har gått sedan dessa människor levde, måste man komma ihåg att människorna på stenåldern hade känslor, tankar och sanno-
likt ett utvecklat språk, ungefär som vi. De människogrupper
som fanns i dessa trakter har tillsammans utgjort nådon form
av samhälle med en social struktur och ett regelsystem. Vi vet bara inte hur detta såg ut. När arkeologerna tolkar de redskap och lämningar de finner, hjälper de oss att förstå hur forntidens människor levde. Av de bevarade gravarna kan vi sluta oss till
att stenålderns människor ansåg det viktigt att de döda fick ett bestående vilorum. De gravgåvor som finns i vissa gravar tyder på att man trodde på ett liv efter döden. Man har funnit föremål som avsiktligt lagts ned på en plats. Dessa fynd, s.k. depåfynd, kan vara skattgömmor eller offergåvor för att blidka högre makter.
