Inledning
För 6000 år sedan var västkustens strandlinje en annan än dagens. Havet stod under 3000-talet f.kr. ca 25 meter över nuvarande nivå, och en del av våra jordbruksslätter var istället havsbottnar. Största delen av de lämningar från denna tid som går att finna på västkusten ligger strax ovanför 25-metersnivån. Om vi tittar på Orust kan vi hitta ett stort antal fornlämningar i trakterna runt Tegneby och ner mot Nösund, där två vikar vid denna tid skar djupt in i landskapet. (Se kartan på sidan Översikt.)
Dessa grunda, skyddade havsvikar med sina intilliggande slätter måste ha varit en nära nog idealisk livsmiljö. Det var också här och på liknande platser som människorna valde att anlägga sina första permanenta boplatser. Man hade tidigare flyttat sina bo-
platser efter årstiderna: sommarens boplats vid kusten lämnades under vintern för ett mer skyddat läge inåt ön. Det var sannolikt en klimatförändring som gjorde att befolkningen på Orust vid denna tid blev bofast. Nu började man också ägna sig en del åt jordbruk. Odlingen av jorden var ännu ganska primitiv, och sköttes med grävkäppar och hackor. Man arbetade till stor del med boskapsskötsel, och hade kor, svin, får och getter. Jakten, och inte minst fisket var naturligtvis fortfarande en viktig del i försörjningen
I Skandinavien och Nordeuropa fanns under denna period en ganska enhetlig livsform, som kallas trattbägarkulturen efter den speciellt formade keramiken. Kontakter mellan folken i Skandi-
navien var inte ovanligt vid denna tid, bl a förekom byteshandel med dansk flinta, som ansågs av särskilt hög kvalitet. Från konti-
nenten bytte man till sig yxor och dolkar av koppar.
Megalitgravar i
Haga, Lunden, Leby
och
Brattås
Megalitgravar , eller stenkammargravar, började anläggas ett halvt årtusende efter det att befolkningen övergått från att vara jägare och samlare till att bli bofasta bönder. Gravarna byggdes av resta stenhällar och täcktes av en hög; en gravkulle. Influen-
serna kom söderifrån. Man kan finna megalitgravar spridda i ett bälte genom Västeuropa och Brittiska öarna, och ner till Nord-
afrika och västra Medelhavet. De tidigaste formerna av megalit-
gravar, dösar och gånggrifter, byggdes under en ganska kort period några århundraden runt 3500 f kr, men användes sedan i mer än tusen år. Gravplatsen, som var avsedd för de ledande skikten i befolkningen,var förmodligen också kultplats och sam-
lingsplats. Den placerades inte på landskapets högsta punkt utan låg oftast i en högt belägen sluttning med utsikt över det omkring-
liggande landskapet och vattnet.
När man har försökt tolka gravarna har man tänkt att de dels var ett gravrum och en hyllning åt samhällets ledare, dels kultplats - man har funnit stora mängder krossade dryckesbägare och rester efter rituella måltider utanför flera undersökta gravar. Fynden av gravgåvor kan ju också tyda på att man hade någon sorts upp-
fattning om ett liv efter döden. Gravarna var eventuellt också ett slags markeringar som hävdade rätten till den omkringliggande trakten Dösar och gånggrifter är de äldsta formerna av megalit-
gravar. Dösar byggdes av ett antal resta flata hällar, täckta av en eller flera takhällar. Dösarna på Orust är alla ganska små, men det finns större dösar sk långdösar, varav en del kan vara ända upp till 60 m långa. Dösen har ingång på kortsidan eller mellan två hörnstenar.
Gånggriften har en ingång som mynnar i gravkammarens lång-
sida. Gånggriftens kammare är oftast oval, men kan ibland vara närmast kvadratisk, och kan då vara svår att skilja från en dös. Längden på gången är dock den avgörande skillnaden: är den längre än 1,5 m är det fråga om en gånggrift. Gångriften bruka-
des som grav åt flera döda, och ofta har olika avdelningar i gravkammaren markerats ut, med stenar eller låga mellan-
väggar. Man har också funnit tecken på att gravarna under år-
tusendena "städats ur" och använts till nya begravningar.
Läs mer om Orust historia
