 |
 |
Du är här:
Orusts historia - 1700-talet
Den svenska stormaktstiden slutade med kungligt envälde och Karl XII:s många krig. Bohuslän hemsöktes av olika krigshändelser fram till 1720. Mycket av kriget fördes till sjöss. De norska angreppen leddes av amiralen Peder Tordenskjold. Historierna om honom och hans motståndare Olof Strömstierna från Käringön är många. Om Tordenskjolds bedrifter i Orusts farvatten har man berättat ända in i sen tid. Om man i Gullholmens norra hamn "fick fast", d.v.s. fastnade med ankaret, sade man: "Nu har de fått gott tag i den norske rövaren."
Karl XII:s död i Fredrikshald 1718 innebar slutet på stormaktstiden och enväldet. 1720 antogs en ny regeringsform som flyttade makten från kungen till riksdagen. Därmed inleddes den s.k. frihetstiden. Bondeståndet leddes då av talmannen Jacob Olsson från Hästekälla i Morlanda socken. Han var en av dem som kom att underteckna den nya författningen. Hans knaggliga namnteckning återges här nedan.
Hemmansklyvning och skogsskövlingFolkmängden ökade efter hand. Gårdarna delades (hemmansklyvning), vilket medförde att antalet brukningsdelar blev fler, men samtidigt blev ju delarna mindre. Den långt drivna upp- splittringen av åker och äng ledde till att man närmade sig gränsen för vad jorden kunde ge i förhållande till folkmängden. Marginalerna var små, och missväxtår betydde katastrof. Många, framför allt i kustbygderna, kombinerade jordbruk med fiske, seglation eller båtbyggeri. Bosättningsmönstret på Orust var vid 1700-talets början detsamma som det vi har idag. De centrala dalgångarna var jordbrukets hjärtpunkter. Längs den södra och västra kusten fanns både små och stora fiskelägen. Under 1700-talet började larmrop komma om skogens skövling. Hela Bohuslän med undantag för de mest ofruktsamma kustdelarna hade alltsedan forntiden varit bevuxet med lövskog, Tänk om sillen går tillDe stränga handelsrestriktioner som under 1600-talet infördes av både danskar och svenskar, luckrades med tiden upp. Statsmakterna fick alltmer upp ögonen för Bohusläns betydelse och försökte på olika sätt främja och uppmuntra näringar som jordbruk och fiske. Man hoppades säkert också att sillen skulle gå till igen. Dessa förhoppningar infriades 1752, när täta sillstim rapporterades från den södra skärgården. Ingen annan sillfiskeperiod har varit så rik och långvarig som den på 1700-talet. Den kallades den "stora" sillperioden. På Orust blommade de små fiskelägena upp. Folkmängden ökade snabbt, särskilt på västra Orust. Förutom sillsalterier anlades nu många trankokerier i skärgården.
 |
Kontaktuppgifter:
Folke Almegius
Barn- och utbildningsförvaltningen folke.almegius@orust.se |
