Orusts historia - 1800-talet

"Fiskares belägenhet är i allmänhet altid wådlig... Utan annan egenom än högst 1 Stuga, 1 Ko och sina fiskeredskap är Hafvet den åker de jämt måste plöja för att förskaffa sig och de sina ett med svett och lifsfara förwekadt knapt livsuppehälle."

När sillfisket upphörde förändrades skärgården. Från att tidigare ha sjudit av liv, avfolkades nu bygden och trankokerierna och sillsalterierna raserades. Några fiskelägen höll på att helt gå under. Vi låter Per König fortsätta sin beskrivning:

"Förut woro snart sagt alla Klippor, alla uddar i Skärgården prydda med wälbyggda Hus. Dessa försvinna så småningom
det ena efter det andra, dels rutna ner, dels säljas och bort-
flyttas och nakna Klippan presenterar sig i all sinn ohyggelig-
het."

Under sillperioden hade antalet fiskeskutor minskat. Behovet av nya fartyg anpassade för djuphavsfiske var stort. En ljusglimt i dessa svåra tider var den tilltagande fraktseglationen. Den inne-
bar att många nya båtar kunde byggas, vilket i sin tur gynnade båtbyggerinäringen på Orust. Efter det att seglationen släppts fri började man att exportera havre till England. Havrehamnarna
låg utspridda efter kusten. Från Orust utskeppades stora mäng-
der havre.
Isvintrar och missväxtår drabbade särskilt den utsatta befolk-
ningen i skärgården. På 1830-talet skrev prosten Beckeman i Morlanda:

"Eländet i denna skärgård är nu större än någonsin under min långa tjänstetid, således under 35 hela tjänsteår härstädes, och med förskräckelse emotser jag hungersnöden med dess rysliga följder. Den talrika fiskarehopen, som här utgör tre femtedelar
av befolkningen, är stängd från sitt enda näringsfång, ty hafvet
är med is belagt så långt ut som ögat når, och icke ens från högsta klippor kan öppet vatten upptäckas. Hela dagen ser man skaror af tiggare utströmma från de kringfrusna fiskelägena för att bettlande öfversvämma angränsande landet."

Även många bönder hade under 1700-talet deltagit i det inkomst-
bringande sillfisket. Kronobefallningsman Hellberg skrev 1824:

"att jorden här helt nära war i ödesmål och gaf en näring som
på långt när ej förslog till behofwet"

Spannmål fick köpas från städerna, vilket minskade förtjänsten från sillfisket. När sillen tog slut började en expansionstid för jordbruket. Man tog upp nya åkrar och inriktade sig på odling
av spannmål. När skärgårdsverken raserades på 1810-talet tog man sillgrumset som fanns i grumsedammarna och använde
som gödsel på åkrarna.

"...hwaraf alltså den förändring skett att samma ort som för en kort tid sedan måtte köpa nästan hälften af sitt spannmålsbehof, nu har betydligt qvantum att sälja."

Under 1800-talets förra hälft genomfördes flera viktiga föränd-
ringar inom jordbruket. Då infördes potatisen och den stålskodda plogen. Samtidigt genomfördes skiftena av jordbruksmarken
vilka helt förändrade det svenska kulturlandskapet. Det laga skiftet innebar att byarna splittrades, men också att produk-
tionen av spannmål ökade. Det tog några år innan reformarbe-
tet kom igång, men i exempelvis Morlanda socken skiftades
57% av byarna under tiden 1836-1855.

Flera koleraepidemier hemsökte Orust under 1800-talet. På
grund av rädslan för smittan begravdes de som dog i kolera
inte på den ordinarie kyrkogården utan på särskilda kolera-
kyrkogårdar. Sådana kyrkogårdar finns på flera platser på
Orust. Några av dessa är utmärkta med en minnessten.

1800-talets sista årtionden var för många trakter i Sverige myc-
ket svåra tider med missväxt och svält, vilket ledde till att en miljon svenskar emigrerade till Amerika. För Orusts del blev
dock aldrig utvandringen riktigt så stor som på andra håll, kan-
ske för att sillen kom tillbaka och förde med sig nya inkomster.

Skogen skattades fortfarande hårt. Även torv hade börjat tas till bränsle, liksom ljung, ris, vrakbräder och annat brännbart. En reaktion mot skogsskövlingen kom i slutet av seklet och man började plantera skog. Genom denna skogsplantering har land-
skapet på nytt förändrats. Där det för hundra år sedan endast växte ljung och enbuskar, där står nu granskogen tät. Rester av den lövskog som en gång varit dominerande på Orust finns nu-
mera endast på vissa platser. Numera är dessa bestånd av ek och bok ofta skyddade genom naturvårdslagen, till exempel i naturreservaten runt Kollungeröds vatten och på Valön.

Den schartauanska väckelsen under 1800-talet har präglat Orust på flera sätt. Flera av Henrik Schartaus efterföljare kom att under någon tid vara verksamma som präster på Orust. Den väst-
svenska fromhetstypen, som väckelsen även kallas, känneteck-
nas bl.a. av kyrksamhet och söndagshelgd. Den stora befolk-
ningstillväxten och den fast förankrade kyrksamheten gjorde att kyrkorna blev för små. Alla Orusts medeltida kyrkor med undan-
tag för Morlanda ersattes med nybyggen under 1800-talet. Även Morlanda kyrka skulle ha rivits om den inte hade varit en patro-
natskyrka. En långdragen tvist om vem som skulle bekosta ett nytt bygge, församlingen eller patronus, gjorde att kyrkan kom att stå kvar.

Där den västsvenska fromhetstypen var starkt förankrad hade prästen en mycket stark ställning. Man avvisade alla andliga sammankomster utanför det lagstadgade kyrkolivet. På Orust
har det därför funnits mycket lite frikyrklig verksamhet.

Orust under 1000 år: 1800-talet