Båtbyggeriet

Den äldsta kända uppgiften om båtbyggeri med anknytning till Orust är från 1253 när kung Håkon Håkonsson lät bygga sig ett skepp på "Rafnsholt". Förmodligen avses Ramshult i Lyresund.

Under medeltiden var det egentligen städernas borgare som hade rätt att bygga båtar. På landsbygden förekom ändå ett omfattan-
de båtbyggeri. Det var främst minst båtar för eget bruk som byggdes, men det blev även beställningsarbeten.

Alltsedan medeltiden finns det belägg för att större skepp bygg-
des i trakterna kring Uddevalla. År 1557 omnämns exempelvis
att borgarna i staden ålades att bygga ett krigsfartyg till den danska örlogsflottan.

Efter Bohusläns övergång till Sverige 1658 ökade skeppsbygge-
riet vid fjordarna innanför Orust. En anledning var att många skepp förstördes under de återkommande krigen. Tillgång fanns både på lätt åtkomligt virke och båtbyggare. Även vattensågar fanns inom räckhåll.
1749 skrev provinsialschäfer Qvistberg om Myckleby pastorat:

"Näringsfången i Pastoratet gå merendels ut på Skeppsbyggerier och skogshyggen, hwarmedelst Gårdsbruken förwarlösas. I Torps Sockn eger nästan hwar bonde sin andel i någon skuta."

En av båtbyggarna i Myckleby pastorat var bonden och skepps-
byggmästaren Olof Andersson i Syltenäs som enligt Myckleby kyrkobok dog 1772. Säkerligen låg hans varvsplats vid Syltenäs hall, där senare många fartyg byggdes.

På Orust har båtbyggande ofta kombinerats med jordbruk. I de trakter som blev kända för sina varv var odlingsmarken ofta ganska begränsad och båtbyggeriet gav ett viktigt tillskott i eko-
nomin.

Båtbyggarna på Orust blev kända för sin skicklighet. När provinsialschäfern beskriver Stångenäset låter det så här:

"Båtbyggnaden är thetta Härad ej kunnigt om, utan leges gemenligen vid sådana byggnader någon bonde från Oroust till byggmästare, tå the sedan under hans uppseende sielfwa hugga och bygga. Men när Lysekihls skutor skola förhudas, måste nödvändigt en Oroustebo therom anlitas. Eljest kiöpes merendels båtar och skutor färdiga på Oroust, emedan här är föga tillgång på skog."

När näringsfriheten infördes i mitten av 1800-talet fick frakt-
farten ett ordentligt uppsving. Då ökade fartygsbeståndet
kraftigt i Bohuslän. Det blev en blomstringstid för varven på Orust.

På nordvästra Orust var Kungsviken, Brattås och Svineviken kända för sitt båtbyggeri. En annan plats med båtvarv var
Söbben i Torps socken. Längs insidan av Orust kan nämnas Slussen, Krogane och Syltenäs. Även i Lyresund har det funnits flera varv.

Vid 1800-talets slut blev det en nedgång för det traditionella båtbyggeriet. Då hade ett stort antal kuttrar köpts in från England. Dessa kuttrar blev mycket populära och konkurrerade delvis ut de inhemskt byggda skutorna. De varv som byggde större segelskutor lades ned eller förändrade sin verksamhet.

En bit in på 1900-talet blev det en specialisering av varvsnäring-
en. En del varv fortsatte att bygga bruksbåtar. Andra satsade på nöjesbåtar, först i trä och sedan i plast. I början av 1950-talet gjordes på Allmags varv på östra Orust de första experimenten
i landet med att efter en amerikansk idé bygga båtar i plast. Metoden utvecklades och omkring 10 år senare tog tillverkning-
en fart på Orust. Plastbåtsindustrin är numer kommunens största näringsgren.

Det gamla båthantverket ersattes följdaktligen av en båtindustri. Fortfarande är dock inredningsarbetet något av ett hantverk med mycket inslag av trä.

Orust under 1000 år: 1900-talet - Sjöfart och båtbyggeri