Bebyggelsen

Så har vi byggt på Orust

Hur bebyggelsen har växt fram på Orust kan du följa i de övriga texterna, från stenålderns åkerbrukare till 1800-talets torpetablering i utmarkerna. Men hur såg husen som byggdes ut? Låt oss göra en snabb resa genom tiden för att, så långt det går, studera byggnadsskicket.

Vikingatidens långhus hade under tidig medeltid ersatts av en timrad gårdsbebyggelse med flera hus. Boningshuset, ryggåsstugan, fortsatte att vara vanlig in på 1700-talet. Källor visar att man då började höja de låga väggliven med några stockvarv och bygga ett innertak. På så sätt fick man ett loft som kunde tjäna som förvaringsutrymme och under sommaren även som sovplats. Linnélärjungen Pehr Kalm besökte 1742 ett sådant hus på Otterön i Kville socken:

"Husen äro väl byggde, men stockarna inuti äro icke bilade eller huggne släta utan barken endast avdragen. Ovanpå sina stugor hade de alltid en nattstuga eller loft, däri de lågo om sommaren, men ingen spis var däruti."

Enkelstuga kallas den hustyp som består av en "stuga" med kam-
mare och förstuga vid sidan. "Stugan" fungerade som bonings-
rum där man både sov och lagade mat. Denna hustyp var vanlig långt in på 1800-talet.

I takt med att sågbladen förfinades under 1800-talet blev panelklädsel allt vanligare på bostadshusen i Bohuslän. Hade man inte råd att klä in husets alla fyra väggar, kanske man nöjde sig med de två som var mest utsatta för väder och vind. Panelen var till en början lockpanel som inte hade sågade kanter. Denna grova panel, som ännu kan ses på enklare uthus, fick snart ge vika för kantsågad panel med profilerad locklist.

Under 1800-talet blev det allt vanligare att man målade husen. Det var till en början rödfärgen som fick en större spridning. Kronobefallningsman J.F. Hellberg ger en allmän beskrivning av 1820-talets bebyggelse på Orust och Tjörn:

"Få orter äro så wäl bebygde som denna. Wanligtwis har hwarje Bonde en med tegel täckt, bräklädd och målad Manbyggning, innehållande Stuga, Gästkammare och Kök samt en å winden afskrankad kammare. Ladugårdshusen efter gårdens storlek, timrade och på de fleste ställen tegeltäckte. Skärgårdsmännen hafwa ock upptimrade och tegeltäckte Stugor; men fattigdomen röjes för öfrigt uti allt."

Vi vet emellertid att så här "modernt" var det inte överallt. Vid det laga skiftet 1841 i Nedre Hoga i Stala socken var endast en av de nio manbyggnaderna målade. Ingen ladugård hade tegeltak utan alla var täckta med halm.

Mot 1800-talets slut börjar ljus linoljefärg att bli vanligare. Efter sekelskiftet är det den helt dominerande färgen på bostadshusen.

Att det många gånger var trångt i enkelhus är helt säkert. Detta gällde särskilt i kustbandet där man inte hade samma tillgång på förvaringsutrymmen i uthus som i jordbruksbygderna. Det blev vanligt med enkla tillbyggnader, skyggor eller snedtäckor, ofta på långsidan. Skyggans tak var en förlängning av husets takfall. Det vanliga var att skyggan löpte utefter hela bakre långsidan och inreddes till två små rum, "kökskammer" och "stövkammer". Sedan kunde man ersätta det förlängda snedtaket över skyggan med ett nytt tak över de nu bredare huset. Vindsutrymmet blev därmed rymligare och det blev möjligt att inreda gavelrum. Resultatet blev ett hus på dubbel bredd, kallad det västsvenska dubbelhuset. Detta hus blev mycket vanligt på västkusten.

Hus på enkel bredd fortsatte man dock att uppföra in på 1910-talet. På Orust blev en speciell variant vanlig. Vid köket finns en förstuga med loftstrappa på ena sidan och en liten kammare eller ett förrådsutrymme på den andra.

Det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets byggande känne-
tecknas av den symmetriskt uppbyggda fasaden och det rika skuggspelet som åstadkoms genom panel, snickarglädje och vit oljefärg.

Utöver enkelstugan och dubbelhuset har det naturligtvis byggts
en hel del andra typer av hus. Dessa återfinns oftast i de övre respektive undre samhällsskikten.

Salsbyggnader är ett exempel. Planen är sexdelad och förebilden finns i Frankrike. På 1600-talet kom den att införas i Sverige som bostad för officerare och präster. Under 1800-talets andra hälft förekom det att storbönder uppförde salsbyggnader.

Bebyggelsen har i äldre tider ofta placerats vid kanten av åker och äng, intill skogsmark eller berg. Odlingsmarken var för dyr-
bar att bygga på. Vidare ville man ha ett någorlunda torrt och dränerat ställe att bo på. Man försökte också lägga husen i lä
av en bergknalle eller en skogsdunge och med väster-södersol.

"Gårdar sågos åtskillige på Orust med artiga lägenheter, med sköna åkrar och ängar, som instängdes af kringliggande bärg
och högder; hwarigenom de friades ifrån stark köld och blåst, samt behöllo längre de warme Solenes strålar."

Ekonomibyggnadernas placering på gårdstunet är i vissa delar
av landet mycket strikt ordnade enligt traditionens regler. Tjörn och södra delen av Inland har tillhört den sydsvenska traditionen med kringbyggda gårdar, medan mellersta och norra Bohuslän har haft vad man kallar fri husplacering. Orust tycks här vara
ett övergångsområde där båda traditionerna förekommer. Man har här ofta byggt på tre sidor av gårdstunet.

Även havets brukare har haft behov av ekonomibyggnader.

Fiskarna behövde bodar för redskap och segel, och skutskeppar-
na magasin för varor och gods. Båtbyggarna började på 1880-talet att bygga sina båtar inomhus. Med den allt intensivare verksamheten på och kring saltsjön under 1800-talets senare
hälft tätnade raderna av bodar och magasin utefter hamnar och stränder.

Sjöbodarna som vi idag ser som ett typiskt kännemärke och en självklarhet i kustbandet är alltså en relativt sen företeelse. Av gamla kartor att döma var sjöbodarna ganska få före 1800-talets mitt.

Förr fanns det även ladugårdar i fiskelägena. De flesta av dem
är nu rivna, men några finns kvar som vedbodar eller magasin.