Sillperioderna

Sillperioder och kustbebyggelse

De äldsta uppgifterna om sillperioder är osäkra. Den första dokumenterade lär ha infallit under 1100-talet och huvudsakligen berört Skånekusten. Det finns även uppgifter som tyder på att det kan ha varit sillperioder på 1200-talet och 1400-talet. När så sillen i mitten av 1550-talet gick till i stora mängder, blev det under en tid som lämnat mer utförliga skriftliga källor efter sig. I 1583 års sillfiskestadga kan man läsa att "Sildefiskende udi Norge [till ju vilket Bohuslän då hörde] besöges af allehaande fremmende nationer."

De första åren tycks huvudsakligen båtar från länder med ett redan utvecklat storsjöfiske ha legat utanför Bohuskusten. Det tog några år att skaffa kapital, bygga och färdigställa båtar och redskap för de inhemska fiskarna. Bredvid själva fisket blev insaltning av fångsten i tunnor ett viktigt arbete. Människor från när och fjärran sökte sig till Bohuskusten. De största vinsterna gick förstås till de som hade erfarenhet och var kapitalstarka. Även danska staten kunde genom tullar och skatter öka sina inkomster betydligt. Genom fiskets stora dragningskraft blev kusterna bebyggda. Merparten av denna bebyggelse var säkerligen mycket enkel och tillfällig. När sillen försvann omkring 1589, försvann också många människor liksom en del mindre fiskelägen.

På 1660-talet gick sillen till igen men i betydligt måttligare mängd än på 1500-talet. Krigen mellan Sverige och Danmark/Norge under perioden 1675-1720 försämrade också villkoren för fiskarna. Antingen kom fiskelägena att förstöras, som Gullholmen 1676, eller så utskrevs allt sjövant manskap till flottan, som under Karl XII:s tid. Det enrollerade båtsmanskompani som fick den senare adlade Olof Strömstierna som kapten utplånades nästan under krigen på 1710-talet. Vid krigsslutet 1720 var fiskarna utfattiga och myndigheterna fick på olika sätt stödja fisket. År 1726 fick ett fiskeribolag från Stockholm rätt att bedriva fiske från Käringön.
På sommaren 1727 utsändes en man från bolaget till Käringön. I hans rapport beskrivs fisket på Käringön på följande sätt:

"Cabillou [torsk] och långor fångas om wåhren 3 á 4 mihl utanför Käringön med stora backelådor, dock wankas wid Käringön litet av cabillou, och enär drifisen är borta, samt siön aldeles reen och säker, fiskas långor och cabillou 20 á 30 mihl därifrån med skutor uppå 80 till 130 fots diupt watten. Detta fisket wahrar in till hösten, och så snart Mickaelis [29:e september] är inne lägges skutorne op, ehuru beqwäm och fogelig wäderleken må wara, alt efter en gammal wahna. Sedan försökes lyckan widare med båtar 3 á 4 mihl uth i siön; Stundom händer det at båtarne kasta ansenligen mehra utaf sig än skutorne, alt som fisken går i lands eller håller sig på diupet."

"Den stora sillperioden"

I början av perioden saltades merparten av sillen in. Salterierna låg huvudsakligen i södra skärgården. Det var där sillen först gick till och där fanns den kvar under en stor del av sillperioden. Efter något årtionde började trankokning som förädlingsmetod att bli mer lönande. Trankokerier växte från 1780-talet och framåt upp på många platser. Silltran blev en stor handels- och exportvara. Tranet var användbart till mycket: lädersmörja, impregneringsmedel m.m., men mest användes det som lysolja. Det var ofta stadsbor som lät uppföra trankokerierna och gjorde de största vinsterna på sillen.

En restprodukt från trantillverkningen var den urkokta och ruttnande sillen, "trangrumset". Till en början vräktes grumset bara ut i havet, men så småningom bestämdes att de trankok som inte kunde gräva ner avfallet skulle anlägga grumsedammar. Det var stenhägnader i vattnet som hindrade grumset från att flyta iväg. Även om grumset var illaluktande så användes det till att gödsla åkermarken. Det totala antalet trankok på Orust är omöjligt att få fram, men 1787 finns uppgifter på att det fanns 136 trankokerier på Orust och Tjörn tillsammans. Det verkliga antalet var säkerligen större, små bondeägda trankokerier sökte aldrig tillstånd. Antalet sillsalterier bör ha varit ungefär detsamma. Här finns en kartskiss av ett trankokeri som låg på Lavön i Morlanda socken.

1800-talets sillperiod

Befolkningen ökade åter kraftigt. Konjunkturen var god, och många byggde om sitt hus eller byggde nytt. Det var under denna tid som sjöbodarnas led tätnade. Under denna sillperiod fiskade man förutom med vadar även med garn. Magnus Gustaf Retzius gjorde en resa i Bohuslän en vinter på 1890-talet. Han beskriver det då pågående sillfisket så här:

"Nu passerar vi ett vatten där fiskegarnen ligga utlagda så ymnigt som spindelväf i skogen. Här och där ser man små båtar, hvilkas besättning, vanligen bestående af två man och en kvinna, håller på att vittja garnen. De draga upp dem från ena ändan och plocka sill massvis ur maskorna. "Må tro, det där är sill som duger!" - sade en passagerare, som troligen var silluppköpare. Den syntes af hans intresserade blick. "Det är fetsill, se så stor och trind den är. Man får bättre sill på det där sättet i garnen, än när man tar dem i vadarne."