Storfiske & Makrilldörj

Storfisket är ett havsfiske med backor som Orustfiskarna bedrivit sedan långt tillbaka i tiden. Vi vet inte när man började med detta fiske. I en tiondelängd för 1646-47 redovisar fogden Jacob Nöring i Ellös tionde från 43 "doggerskutor" från Orust och Tjörn.

Skutorna hade gjort 3-5 fiskeresor var och fångsten var 2.300 vålor fisk (1 våla = 10 fiskar). Att krokfisket varit av stor bety-
delse för Orust visar häradssigillet från 1664 (som senare omarbetades till det nuvarande kommunvapnet; läs mer här).
På sigillet finns tre fiskar, antagligen långor, med en krok i var-
dera huvudet.

Storbacken är ett fiskeredskap som består av en grov lina vid vilken en mängd krokförsedda känsor eller tafsar är fästade. Ifrån en lillebåt (skebåt), som följde med bankskutan, lades storbackorna i på eftermiddagen och togs upp följande morgon. Som agn användes sönderstyckade koljor och makrillar som fiskats med mindre backor.

Avsättningsmöjligheterna för fisk både inom och utom landet förbättrades mot 1800-talets slut. En bidragande orsak var de
nya transportmöjligheter som järnvägarna innebar. Kvaliteten
på de svenska fiskeprodukterna höjdes genom nya behandlings-
metoder. Bohusfisket gick en ljusnande framtid till mötes, och framtidsutsikterna försämrades inte av en ny sillperiod på 1870-talet. Storsjöfisket var fortfarande det som dominerade.

I takt med fiskets återhämtning förnyades fiskeflottan. Under 1800-talet byggdes många sjöbåtar, även kallade sjötjurar. De var något mindre men smidigare än bankskutorna. Med sjö-
båten kunde man segla ut backorna.

Under perioden 1810-1887 hade storbackefisket en ledande ställning inom västkustfisket. Kulmen nåddes 1863 då detta
fiske stod för 70% av det totala fångstvärdet.

Makrilldörjet har en lång tradition i Bohuslän. Dörjen är ett enkelt redskap med krok som dras efter den seglande båten. Dörje-
båtarna var små, 35-40 fot, och klarade inte de hårda stormarna ute till havs, utan fisket fick bedrivas nära kusten. På 1880-talet dörjade orustfiskarna längs den norska kusten, bl.a. utanför Arendal. En stor del av fångsten landades i Egersund och Kristiansand. 1884 inträffade något som blev epokgörande för makrillfisket. Två båtlag från Orust seglade då över Norska rännan till fiskebankarna i Nordsjön.

De mest omtalade båtarna inom fiskeflottan på Orust kom att bli de kuttrar som köptes från England under de sista årtiondena av 1800-talet. Det engelska fisket hade med den moderna bom-
trålens utveckling fått en stark uppgång under 1850- och 60-
talen. Bidragande orsak var också det engelska järnvägsnätets utbyggnad samt användningen av is under transporterna. I fiske-
hamnar längs engelska östkusten trängdes under 1870- och 80-talen hundratals trålare av den typ som där kallades smack,
men som här kom att gå under benämningen kutter.

1877 gjordes i England de första försöken att tråla med ångbåt och 1881 sjösattes den första ångtrålaren, "Zodiac". Inom tio år hade över 2.000 ångtrålare byggts och många segelskutor er-
bjöds då till försäljning.

Under 1880-talet sjönk priserna på torsk och långa, samtidigt
som det uppstod en enorm efterfrågan på makrill i USA. Saltad och rökt makrill var ett mycket populärt tilltugg till whisky, men 1887 slog makrillfisket fel utanför den amerikanska ostkusten
och priserna sköt i höjden.

I juli 1884 hade sjöbåten "Springaren" från Gullholmen och däcks-
båten "Frida" från Mollösund gett sig ut från Haugesund för att dörja makrill. Fångsten blev god och kunde säljas till ett bra pris; men från och med våren 1887 kunde förtjänsten på makrill bli nästan hur stor som helst.

Samtidigt inköptes den första kuttern i Bohuslän till Grundsund men den såldes efter ett år till Ryssland. 1887 köptes så "Torsten" till Gullholmen från Farsund i Norge, dit den i sin tur kommit från England. Fler följde i spåren, men utrustningen för trålning lämnades kvar i England, eftersom syftet var att använda båtarna för det nu så lönande makrilldörjet. Gullholmen, Mollösund och Grundsund blev de största kutterhamnarna. På Gullholmen fanns som mest 57 kuttrar år 1912; samtidigt uppgick befolkningen till knappt 900.

Vilken stolthet måste inte den förut så hårt prövade fiskarbefolk-
ningen ha känt när inkomsterna blev såpass stora att man kunde ta den reguljära ångaren från Göteborg till England och köpa en kutter! Det berättas t.ex. om Salomon Johansson från Gullholmen, att han efter avslutat köp av kuttern Minnie Bacon begav sig till London där han skaffade sig en frackkostym och ett plommon-
stop.

Makrilldörjet bedrevs från mitten av juli till mitten av september. Fångsterna såldes i hamnar på norska Sörlandet. Arbetsdagarna var långa. Man dörjade från tidigt på morgonen till sent på kväll-
en. Därefter återstod arbetet med att salta in fångsten. Makrill-
dörjets storhetstid på Nordsjön varade från 1887 till 1920. 1920 förbjöd USA all försäljning av spritdrycker; makrillpriserna sjönk drastiskt, och nordsjödörjet upphörde. Kuttrarna sökte sig till storfiske vid Shetland eller byggdes om till fraktskutor.