Järnålder

Läs mer om lämningar från järnåldern i Forntidsresan

Sakta men säkert ändrade sig levnadsvanorna, och bronsåldern övergick till det vi kallar järnålder för omkring 2.500 år sedan. Den sägenomspunna vikingatiden omkring år 800-1000 brukar räknas som järnålderns sista period och som ett övergångsskede mellan forntid och historisk tid.

Vattenytan stod några meter högre än nu, men inte mer än att vi utan svårighet skulle kunna känna igen dagens kustkonturer. Orust var nu en enda stor ö med en skärgård i väster.

Det första järnet som nådde våra breddgrader var högt värderat och har påträffats som t.ex. dekorativa inläggningar, jämsides med guld, på importerade bronssvärd. Handelskontakterna mellan Norden och Europa fortsatte att vara livliga, och via dessa blev järnet snart vanligt även här. Nordborna lärde sig snabbt att bearbeta järnet och omforma den råa järntackan såväl till smidda vapen och redskap som till rikt dekorerade smycken och prydna-
der. Konstnärs- och yrkesskickligheten var stor. Genom den stora införseln av färdigtillverkade föremål påverkades den tidens människor även av dess konstnärliga uttrycksformer. Många av de främmande impulserna upptogs i den lokala tillverkningen. Flera av de fynd som finns från denna tid är från syd- och centraleuropa.

Myrmalm finns i stora mängder såväl i Norge som i Sverige och har tidigt förädlats. På Orust finns idag inga särskilt framträdande myrmalsförekomster. Exakt när man här i Norden kom underfund med att sjöar och vattendrag innehöll malm vet man inte, endast att man tidigt lärde sig bearbeta järnet. Flera platser där man under tidig järnålder framställde järn är kända, dock ingen på Orust.

I början av järnåldern förändrades klimatet. Det blev kallare vint-
rar och mer nederbörd. Detta måste ha inneburit vissa föränd-
ringar för dåtidens bönder. Boskapen kunde inte längre gå ute hela året utan måste vinterstallas. Det blev därför nödvändigt att samla in foder för vinterns behov. Från denna tid och fram till början av 1900-talet kom slåtterängen att vara ett mycket viktigt inslag i lantbruket. Att kylan tilltog måste också ha påverkat tid-
punkterna för sådd och skörd. Trots dessa vintrar var fortfarande åkerbruk med boskapsskötsel den huvudsakliga näringen.

Torra och sandblandade jordar på väldränerade sluttningar erbjöd den mest lämpliga åkermarken för de redskap som stod till buds. Man plöjde med årder. För att detta redskap skulle få god effekt plöjde man från två håll, kryssplöjning. Det föll sig därför naturligt att åkrarna då fick en kvadratisk form. Ofta byggde man upp åk-
rarna på små terasser.
Djuren vallades på bete i utmarken eller i de fuktiga och frodiga dalbottnarna. Husen låg i anslutning till åkermarken.

Mycket tyder på att man under järnåldern börjat avverka skogs-
beståndet av blandad lövskog och tall. Man röjde bort lövskogen
i dalbottnarna för att främja åkerbruk och bete. Eftersom behovet av slåtterängar ökade blev man tvungen att vara flitig med yxan. Skogarna började säkert att glesna och ljunghedarna att breda ut sig redan under järnåldern.

På Orust har man funnit ytterst få lämningar efter järnålderns byggnader. En av orsakerna till detta är att man under järnåldern
i stor utsträckning valde att bo på samma plats där man bott även under tidigare perioder. Eftersom redskap och spån av flinta är
lätt att hitta, har dessa platser klassats som äldre boplatser.

Under grävningar i Nedre Dale, Allmag, Myckleby prästgård, Kårehogen och Tegneby prästgård har arkeologerna funnit rester av hus från järnåldern. På flera av dessa platser hade människor bott även under stenåldern. Långhuset tycks ha varit vanligt. Det var en lång huskropp med plats för både människor och djur. Stommen bestod av trästolpar med väggar av torv eller lerklinade väggar. Taket täcktes av vass, halm, ag eller torv. En öppen härd mitt i bostadsdelen fungerade både som ljuskälla och matlagningsplats.

På Orust finns många gårdsnamn med ursprung i järnåldern, t.ex. det på Orust vanliga Hogen eller Hoga. Namnet Vräland har också sina rötter i förhistorisk bebyggelse.

På Nedre Hoga i Stala socken finns Orusts enda kända runsten.