Den odlade marken skiftar utseende

Åkrarna hade sedan medeltiden varit uppdelade i tegar. Det inne-
bar att varje gård i byn fick en del i varje åker, s.k. tegskifte. Genom den ökande uppdelningen av jorden under 1600- och 1700-talen blev åkertegarna allt smalare. På Orust med många ensamgårdar och småbyar var nog förhållandena mindre besvär-
liga än i andra svenska jordbruksbygder.

Statsmakterna började så småningom inse faran av detta allt mer uppsplittrade åkersystem. Därför utfärdades år 1757 förordningen om storskifte. Jordbruksmarken skulle samlas i så stora samman-
hängande enheter som möjligt. Varje gård skulle i mer samlade enheter ha åker, äng och skog. Genomslagskraften blev emeller-
tid inte alls så stor som man hade hoppats. På Orust genomför-
des i alla fall en del skiften mot slutet av 1700-talet. Bland annat skiftades utmark som tidigare varit gemensam för hela byn. Exempelvis skiftades 1785 utmarken Kultehamn som tidigare varit samfälld för många hemman.

Ett ännu mer radikalt skifte var enskiftet som förordnades 1803. Det innebar att gårdens ägor skulle samlas i ett enda stycke och att byarna splittrades, eftersom varje gårds byggnader skulle ligga på respektive skifte. Enskiftet fick liten genomslagskraft på Orust.

1827 utfärdades emellertid en stadga om laga skifte, som var en kombination av storskifte och enskifte. Jorden skulle skiftas på så få lotter som möjligt. Om det ansågs nödvändigt skulle någon eller några av byns gårdar med dess byggnader flyttas till nya tomter. Detta skifte fick en nästan total genomslagskraft. De flesta byar sprängdes på grund av det laga skiftet. En eller två gårdar blev kanske kvar på den gamla bytomten. De gårdar som flyttades ut placerades ofta på gles rad i övergången mellan berg och dal i de långsmala dalgångarna.

Ungefär samtidigt infördes en rad moderna jordbruksredskap och brukningsmetoder. Med den stålskodda plogen kunde man plöja de tyngre lerjordarna som man tidigare inte klarat av att odla upp. Höslåtter på naturliga ängar började nu ersättas av klöver och timotej som såddes på åker. Mången förutseende bonde fick nog lida spe för att han sådde "rosor" på sina åkrar istället för säd. Åkerytorna ökade på bekostnad av slåtterängen.

Före laga skiftet var det åker och äng som inhägnades så att de betande djuren inte skulle kunna ta sig in. När betesmarken efter skiftesreformen blev uppdelad mellan olika gårdsägare, hägnade man istället in kreaturen för att hindra dem från att ta sig ut. Studerar man hur äldre gärdesgårdar är byggda kan man iaktta denna förändring. De långa och raka stenhägnaderna som även finns i skogen är i regel uppförda efter det laga skiftet. En sten-
mur, som kanske ser gammal och nedrasad ut och som slingrar sig fram i terrängen kan vara en mur som en gång skyddat de viktiga inägorna.