Fram till 1700-talet

Under stenålderns senare del gjorde åkerbruket sitt intåg i våra trakter. Spåren efter den tidens blygsamma jordbruk är nu borta, övervuxna eller bortodlade.

Åkerytorna låg under förhistorisk tid på de torra sandblandade sluttningarna ner mot dalbottnarna. Troligen ligger mycket av våra dagars jordbruksbebyggelse på samma ställen.

De förhistoriska åkrarna, ängarna och delvis även betesmarken låg samlade runt bebyggelsen. Den odlade marken låg liksom
öar i ett skogslandskap.

Redskapen var enkla: grävkäpp, årder och skära av flinta. Först under järnåldern kunde redskapen av sten ersättas av järnredskap.

Nyodlingarna under medeltiden medförde att den totala åker-
och ängsarealen ökade betydligt. Landskapet förändrades sakta när skogen höggs ned och marken odlades upp. Bygderna växte samman, och ljunghedarna började breda ut sig. En del gårdar delades, och då bildades små byar.

På byplatsen låg byggnaderna tätt och intill fanns små inhägnade kålgårdar och kalvhagar. Åker och äng, det som kallas inägor,
låg samlade kring byn. Åtminstone åkern var noga inhägnad så att den skyddades mot betande kreatur. Djuren skulle hålla till
på utmarken, dit fägator ledde. Inte förrän skörden var bärgad släppte man in kreaturen på inägorna för efterbete. På Orust kunde boskapen gå ute från Valborg till Allhelgonahelgen.

Då plogen infördes under tidig medeltid innebar det en stor för-
ändring av åkrarnas utseende. Till skillnad från årdret arbetade plogen nämligen bäst på avlånga åkrar. Med plogen kunde man vända jordtiltorna mot varandra så att små ryggar bildades. Åkrar plöjda på detta sätt brukar kallas ryggade åkrar. Man gjorde så för att vara säker på att alltid få skörd. Blev det en regnig sommar var ryggarna någorlunda torra, och blev som-
maren torr var det ändå fuktigt mellan ryggarna. Sådana åkrar fanns i Bohuslän ända in på 1700-talet.

Det vanliga i Bohuslän var ensäde, dvs. åkern såddes varje år med samma gröda utan att läggas i träda. Detta i kombination med mycket sparsam gödsling ledde på sikt till att jordarna utarmades.

Under 1800-talet började man förstå vikten av att grödorna varierades. J. F. Hellberg beskrev 1824 metoderna på Orust:

"Jordens brukning sker på följande sätt. Den gamla åkren på-
föras, sedan grödan är inbergad, jordtorfwor hwart tredje år, tagne i utmarken vid tjällossningen, hwilka nedplöjas om hösten och åter uppköras om wåren straxt före såningen af bönor och ärter. Deraf kommer det, att härstädes hos allmogen gamla
åkren aldrig får hwila från säd; men brukas wanligtwis sålunda, att den del som gödslas, besås 2 år med stridt korn, 3:dje året med bönor och erter i den om hösten förut påkörda jordtorf,
4:de året korn, 5:te och 6:te blandkorn, samt derefter hafre
tills ny gödning af jord eller gödsel finnes nödig."

Vinterfodret höstade man på slåtterängar och våtmarker. Inägor-
nas blomsterrika ängar präglade på ett speciellt sätt den tidens kulturlandskap. Slåtterbruket gynnade en mängd växter och in-
sekter. Även strandängarna, de sanka områdena mellan torrlagd mark och hav, var viktiga. De utnyttjades både för slåtter och bete. Pehr Kalm berättar 1742 att:

"Åtskilliga bönder på Orust sades föda sina svin nästan med intet annat om vintern än med denna sälta som de om sommaren låta slå på de våta platser den växer på och sedan lägga för sig själv uti ett särskilt hus att torkas".