Småbrukare, torpare och backstugesittare

År 1805 fanns det 9.022 invånare på Orust Dessa hade 75 år senare ökat i antal till 18.129. Eftersom de flesta livnärde sig på jordbruk blev det trångt på ön. Den ständigt ökande befolkningen innebar att de redan genom arv hårt skiftade gårdarna ytterligare splittrades upp i mindre enheter.

Mantal eller hemmanstal var ett mått på en gårds storlek och skatteförmåga. Ett mantal skulle under 1500-talet kunna försörja en familj efter det att skatten hade betalats. År 1810 var 9,7 % av gårdarna på västra Orust mindre än 1/8 mantal. 1865 hade andelen så små gårdar ökat till 46,3 %. År 1900 var antalet små-
bruk på västra Orust uppe i 71,6 % och häradet var det mest uppsplittrade i hela länet. Även på östra Orust var antalet små brukningsenheter mycket stort.

Många bröt också ny mark. Den odlade markens areal ökade dramatiskt, från 2.610 tunnland 1805 till 17.008 tunnland vid seklets slut. En stor del av denna uppodling gjordes av torpare som fick bryta ny mark i de gamla utmarkerna. Antalet torpare, backstugusittare och andra som inte ägde egen jord växte lavinartat. En del av dessa torplägenheter kom att brukas kan-
ske bara hundra år. Omkring sekelskiftet 1900 lättade befolk-
ningstrycket på grund av att många flyttade till städerna eller emigrerade till exempelvis Amerika. Torpen började avvecklas och på 1940-talet var torpepoken definitivt slut. En del torp fungerar idag som sommarställen, men många har övergivits
och blivit öde. Kvar finns husgrunder, jordkällare och gärdes-
gårdar, förvildade syrénsnår och kanske något fruktträd, samt spår i marken som visar att den varit brukad. Exempel på om-
råden där det har funnits många torp är Kultehamn i Långelanda och Storehamn på västra Orust.

Från att ha varit som små öar i det skogsklädda landskapet blev den odlade marken under 1800-talet det helt dominerande inslaget i dalgångar och på slätter. Även i bergiga utmarks-
områden ljusnade landskapet när torpare och backstugusittare röjde små åkerlyckor. Den samlade odlade arealen har i Sverige aldrig varit så stor som vid sekelskiftet 1900.

Länsmansbostället Ileberg i Tegneby socken lär ha haft tolv torpare vid mitten av 1800-talet. För att hålla reda på dem
fanns följande ramsa:

Utöver rena öknamn på drängarna återfinns en del namn på
torp som Antorp, Rabbehed, Siversbacken och Blötkärr samt granngården Skeppstala.