Samfärdsel

Orust under 1000 år: 1500-talet - Biskop Jens Nilssön

Till in på 1700-talet utgjordes vägarna på Orust enbart av stigar. Det man använde vid transporter var klövjesadel eller släpa. Tyngre transporter företogs vintertid när marken var hård och isen låg på sjöar och vattendrag.

När Bohuslän blev svenskt saknade landskapet vägar som var farbara med vagn. En uppgift för den svenske landshövdingen Harald Stake blev att starta vägbyggandet. Han skrev 1662 i sin landshövdingeberättelse:

"Effter som icke heller her i Landzorten tillförne hafver warit någre sådanne Landzwäger, som man medh wagnar eller kiärror wäll hafwer kunnat färdas, vthen måst mestendehlss Landet igenom allt rjda, och till Lands inte annorledis kunnat före något bagaie än på häste bak eller serdelis dher till gorde små Slädor och släpor. Dy hafwer man för een tidh sedan taget sigh före, att låte giöre och vprödie Landzwägar igenom Landet..."

Det som man först gjorde var att bygga ut den nord-sydliga länshuvudvägen, den vi idag kallar E6:an. Först under 1730-talet började man anlägga landsvägar på Orust. 1734 vittnas det att
på Orust "af urminnes tijder ej warit nogen landswäg" utan orustborna hade väghållningsskyldighet på Inland. 1739 nämns flera enklare vägar på Orust, däribland Svanesund-Skåpesund, Svanesund-Ellös och Varekil-Assmunderöd. Väg till Nötesund saknades.

Långt tillbaka i tiden sökte resande kost och logi hos dem som bodde längs vägarna. Stormännens resor innebar dock stora påfrestningar för de bönder som blev tvungna att ta emot dem. Kungen och hans fogdar och tjänstemän kunde fritt ta in hos allmogen. Detta kunde vara nog så betungande. Dessutom miss-
brukades systemet. För att komma till rätta med dessa olägen-
heter försökte man ordna gästgiverier och skjutsar. I Norge kom bestämmelser om tavernor (gästgiverier) redan i slutet av 1200-talet.

De krig som stormakten Sverige under 1600-talet invecklade sig
i medförde ytterligare ökad samfärdsel inom landet. För att klara det nya resebehovet tillkom en gästgiveriförordning. Enligt denna skulle gästgiverier finnas utefter de allmänna landsvägarna med två mils avstånd från varandra. Gästgivaren skulle erbjuda de resande mat och logi. Dessutom skulle han skjutsa dem vidare till nästa gästgiveri. Därför mättes vägarna och försågs med milstolpar som ursprungligen var av trä, men som senare höggs ut av sten.

På Orust finns flera milstenar bevarade. En står vid Assmunderöd och är försedd med årtalet 1751. En annan finns intill vägkors-
ningen vid Hogen i Tegneby socken. Man mätte upp vägavstånden så att de resande skulle veta hur stor skjutslegan (betalningen) skulle vara, eftersom den betalades per mil. Den mil det rörde sig om var den gamla svenska milen, som var nära 10,7 km (10.688 m).

Orust under 1000 år: 1700-talet - Vägbyggen på Orust

På Orust dröjde det innan systemet slog igenom, men från 1700-talets slut och under nästan hela 1800-talet fanns det drygt tio gästgiverier på ön. Att resa från Uddevalla till Mollösund via Nötesund, Henån, Hogen och Nösund kostade ungefär nio kronor år 1890. Denna kostnad motsvarade 14 dagars jordbruksarbete eller 8 liter brännvin.

I och med att järnvägar började anläggas konkurrerade dessa ut skjutsarna och de gästgiverier som inte låg i anslutning till järn-
vägslinjerna. Denna utveckling började i övriga Sverige redan på 1850-talet men lät i Bohuslän vänta på sig till 1900-talets första årtionde då Bohusbanan byggdes. 1915 hade antalet skjuts-
stationer och gästgiverier i Bohuslän redan mer än halverats. På Orust fanns då ännu åtta gästgiverier: Nösund, Hälleviksstrand, Ellös, Henån, Assmunderöd, Hogen, Varekil och Svanesund. Gästgiverisystemet upphörde helt inom ett par år och 1933 upphävdes skjutsstadgan.

När man färdas i Bohuslän stöter man ständigt på vatten, älvar, sund och fjordar. Det har därför funnits många färje- och över-
skeppningsställen. Så även till Orust. År 1890 kunde man ta sig till Orust via färjelägena Nötesund, Svanesund och Skåpesund. Vidare fanns båtförbindelser med exempelvis Nösund, Mollösund, Ellös och Käringön. Det mest betydelsefulla färjeläget har varit Svanesund. Det har byggts ut flera gånger för att klara de ökade kraven från bil- och busstrafiken.

Eftersom längre resor till lands var besvärliga, spelade färd-
vägarna till sjöss en långt viktigare roll än idag. Vattnet skilde
inte bara Orust från fastlandet utan det förenade också.

På sätt och vis finns det fog för påståendet att förbindelserna i skärgården är sämre nu än för 100 år sedan. Då stod ångbåts-
trafiken på sin höjdpunkt. De stora rederierna var Bohuslänska Kusten och Marstrandsbolaget. Så sent som 1914 sjösatte Marstrandsbolaget sitt sista flaggskepp "Bohuslän" som på endast sex timmar kunde avverka traden Göteborg - Kungshamn via bl.a. Mollösund och Gullholmen. Någon vågade så sent som på 1940-talet tro att länets "geografiska struktur är sådan att ångbåtstrafiken aldrig kommer att undvaras". Men följande årtionde kom ändå ångbåtarnas stolta epok att gå i graven.

När den gamle Hans Berntsson i Tveteberg i Tegneby socken omkring 1880 stod och högg ved fick han se en s.k. velociped-
ryttare (cyklist på en höghjuling) nere vid landsvägen. Hans förstod genast att timman var slagen. Han sprang in i huset och sade, att nu hade han sett djävulen själv fara förbi på ett spinn-
rockshjul och rulla en svans efter sig.

Det berättas att den första automobilen på Orust anlände 1913 med Sven Hedin bakom ratten - eller kanske satt han bredvid sin chaufför. Melin Åkerström med Svanesunds första T-Ford var på 1920-talet den förste taxiidkaren på östra Orust.

Under årtiondena kring sekelskiftet planerades järnvägsför-
bindelser på många håll i Bohuslän. Så även på Orust, där man 1887 tänkte sig att förbinda Ellös med Uddevalla via Flatön. De flesta av dessa planer realiserades aldrig. Istället blev det buss-
trafiken som på nya eller förbättrade vägar kom att nå ut till kustens samhällen. Till Svanesunds färjeläge anskaffades en större bilfärja 1926 och då kunde busslinjen Stenungsund - Ellös invigas.

1938 byggdes Skåpesundsbron (1980 ersatt med en ny).
1958 byggdes Sveriges första tunnel. Den byggdes i Boxvik, nordväst om Nösund och är även Sveriges kortaste med sina 74 meter.
1966 invigdes överfarten med bro och tunnel vid Nötesund.
1960 hade Tjörnbroarna blivit klara. Genom alla dessa broar
blev Orust sammanlänkat med fastlandet.

Orust under 1000 år: 1900-talet - Nya trafikleder
Orust under 1000 år: 1900-talet - Den första bilen