Den stora sillperioden

Man fiskade med stora landvadar. De var flera hundra meter långa och upp till 20 meter djupa. Maskorna var omkring en tum
stora. En vad ägdes vanligen gemensamt av en grupp fiskare som hjälptes åt. Då sillen gick inomskärs behövdes bara mindre båtar för att lägga ut vadarna. När stimmet stängts in i vaden vinschades den upp mot land och tömdes. Det berättas att ibland kunde sillstimmen tränga på så hårt i fjordarna att
isen bröts upp.

Sillsalterier växte upp längs kusten. Tunnbindare och bokhållare anställdes. Men fångstmängden ökade drastiskt och marknaden på sill som föda mättades. Då satsade man på trankokning, som snart blev en mycket lönsam affär. Tran blev en stor handels-
vara och användes som lysolja, lädersmörja m.m. Det var
främst affärsbolag från hamnstäderna som hade resurser att satsa på trankokerier. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Det var viktigt att sillen var fet. Under goda fångstår blev mag- rare sill förd direkt ut på åkrarna som gödsel. Efter trankok- ningen uppstod en betydande mängd avfall, så kallade tran- grums. Detta hälldes direkt ut i havet. Men efter vår första
rejäla miljöstrid, som slutade i trangrumsakten 1784, undvek
man att släppa iväg avfallet. Det skulle istället samlas i grumse- dammar. De byggdes i grunda havsvikar som stängdes av med
av med en stenmur eller brädvägg. Rester av grumsedammar
är ännu synliga på många platser i kustbandet. Lukten från rutt- nande sill och trangrums lär ha varit mycket obehaglig.

I en bevarad brandförsäkring från 1793 finns en utförlig beskriv-
ning av trankokeriet och sillsalteriet Kroken på Lavön i Morlanda socken.