Storehamn och Kultehamn

Efter sillperiodens slut 1809 tvingades många söka sin utkomst uppe bland bergen. Inte bara jordkällare utan även övergivna fårhus, s.k. sövilor, blev bostäder. Värst var förhållandena under 1860- och 1870-talen, då flera missväxtår inträffade. Bristen på bränsle var mycket kännbar då skogen var nedhuggen. Man fick klara sig med ljung och torv.

Se även Svens altare, kultur- och vandringsled.

I Kultehamn på östra Orust vittnar många enkla stenstugor om 1800-talets nöd. Kampen för tillvaron var hård. In i det längsta försökte man undvika den totala förnedringen att säljas på fattigauktionen. De som tvingades till detta blev sedan hjälplösa offer för köparnas godtycke. Särskilt de äldre och orkeslösa fick det svårt.

Se även Kultehamns kulturstig.

Mot slutet av 1800-talet blev förhållandena bättre. Industrierna i städerna skapade många nya arbetstillfällen. Emigrationen till Amerika innebar en ny framtid för många. Men de fattigaste i backstugorna blev kvar hemma. De hade inga pengar och kunde inte flytta.