Orust logotyp, vapen med en gul ekkrans och tre fiskar av arten långa som hänger på tork.
Morlanda säteri, foto.

Morlanda säteri

Återställ
Visa kontaktuppgifter

Publicerat

2:a pris i bibliotekets novelltävling

Orust biblioteks novelltävling för högstadieelever är avgjord. Tvåa blev Oliver Jansson med "Jagad, ensam".

Författaren Anna Ahlunds två böcker Du, ensam och Saker ingen ser. Diplom till vinnarna i novelltävlingen.

Jagad, ensam

De mörka monarkerna tornade upp sig över honom och i deras skugga kände han sig liten. Månljuset silades ner genom de höga kronorna och det silvervita skenet reflekterades i trädens glatta skal. Långt bakom sig kunde han höra ljudet av repet som bad om förbarmelse och doften av jord och järn fick honom att vilja springa så långt han kunde. Men smärtan i benet gjorde det omöjligt. Det röda ljuset lyste upp hans ansikte och han visste att även om han sprang så skulle han inte kunna fly. Och även om han skrek så skulle inga höra honom. Det gjorde de aldrig.

Charlie gick genom den stimmiga korridoren på darriga ben. Överallt verkade ungdomar prata med någon, antingen det eller så var de så tätt ihopslingrade med varandra att det knappt gick att se vem som var vem. Charlie gick med nedsänkt huvud och försökte att inte synas eller iallafall inte dra uppmärksamhet till sig. Stegen till hans skåp blev en tusenmilafärd och för varje litet kliv kunde han känna hur en klump av oro och längtan sakta byggdes upp någonstans djupt inom honom. Varför var det så svårt för dem att se honom? Charlie visste att han var ny men han hade ändå gått här i snart två
månader och ingen hade så mycket som tittat på honom. Eller jo det hade de faktiskt gjort, iallafall fram tills det att Gabriel bestämde sig för att göra hans liv till ett helvete.
Charlie tittade sig snabbt omkring för att se så att kusten var klar innan han drog upp skåpdörren och rafsade åt sig sina saker. Han hann knappt stänga skåpet innan han kunde känna den där brännande blicken i nacken. Handen som höll i böckerna började darra och Charlie sänkte blicken mot golvet. Steg hördes bakom honom och när han vände sig om så möttes han av Gabriel. Den storvuxna killen tornade upp sig över Charlie och hans ansikte såg ut som om någon nyligen hade trampat på det. Dock hindrade inte det honom från att ha samma äckliga hånflin som han alltid hade. De sneda tänderna stod ut och de som inte var spruckna hade en misstänkt gul färg. Gabriel tog ett steg till och böjde sig
ner mot honom. När han kom närmare kunde Charlie känna doften av svett, alkohol och nikotin. Odören satt djupt i killens kläder och Charlie ansträngde sig för att inte få kväljningar. “Jag har ett litet förslag till dig”, sade Gabriel med raspig röst. Charlie märkte hur huvuden vreds men så fort han tittade sig omkring så verkade ingen hade sett något. Gabriel stod fortfarande för nära och Charlie kände hur svetten började tränga fram i pannan. Korridoren kändes plötsligt för trång. Alla ljud var för höga och färgerna för starka. Varför var han här?
“Hade du tänkt svara mig eller?”, frågade Gabriel och Charlie märkte att han stakade sig på orden. Antagligen så hade han druckit.
“Iallafall, du ska följa me mig ut i skogen ikväll. Vi stannar där tills solen går opp. Det blir din chans att visa att du är man”
Charlie kände sig som om väggarna trängde sig på honom och glimten som syntes i Gabriels blick fick honom att förstå att ett nej inte skulle accepteras. Även om alla runt omkring verkade ointresserade av vad som hände så visste Charlie att de hade hört. Men skogen? Det var det första han hade fått lära sig när han kom som ny. Redan första dagen hade en kille kommit fram till honom och sagt åt honom att hålla sig långt borta från den. Den enda som hade varit dum nog att gå in där var Gabriel själv och folk sade att han aldrig hade varit sig lik efter besöket. Ingen visste vad som hade
hänt men Charlie hade hört folk tala om skuggor bland träden och ljus utan någon egentlig källa. Inte ens polisen gick in där. Charlie kände hur hjärtat dunkade hårt i bröstet och han undrade vad Gabriel planerade.
Försiktigt tittade han sig omkring igen men ingen så mycket som blinkade åt hans håll. Gabriel stod kvar precis framför honom och Charlie kunde se en flyktig glimt av något som påminde om rädsla i
hans ögon innan det försvann lika hastigt som det hade dykt upp. Skogens rykte talade för sig självt men tänk om det kunde vara hans chans? Om han följde med Gabriel så kanske han skulle bli lämnad
ifred. Det kanske skulle göra slut på ensamheten och de andra på skolan kanske skulle sluta undvika honom. Skulle det göra slut på smärtan i bröstet som skrek inom honom? Skulle det göra slut på desömnlösa nätterna då han undrade om det inte var bättre ifall han inte funnits? Charlie visste inte men han var tvungen att försöka. Han kunde i vilket fall som helst inte backa, inte nu. Nästan hela klassen stod runt omkring dem och Gabriel talade aldrig med låg röst. Så trots att något inom honom skrek att det var en dålig idé så mötte Charlie Gabriels gråa ögon och någon med en röst som påminde väldigt mycket om hans egen sade: “Jag gör det”
Ett grymt leende skymtade i Gabriels ansikte innan han lade en tung hand på Charlies axel och sade: “Klart du gör”
Charlie kände hur hans ben blev svagare och han lösgjorde sig försiktigt från Gabriels grepp och killen gjorde inget för att hålla honom kvar. Men det där grymma leendet lämnade inte hans ansikte
och Charlie undrade om han precis begått ett enormt misstag. När han senare lämnade skolan så kunde han fortfarande se det där leendet varje gång han vände sig om.

Charlie tittade bort mot den mörka massa som tornade upp sig framför honom och han gjorde sitt bästa för att sakta ner sitt skenande hjärta. Om och om igen intalade han sig att det inte fanns något som väntade på honom där inne. Något som ville honom illa. Men mörkret framför honom klövs enbart av den lilla ficklampa som han höll utsträckt framför sig och vad som helst kunde lura utanför
dess trygga sken. Bredvid sig visste han att Gabriel stod och väntade. Även om han inte kunde se honom så kände han hur den stora killen stod där och iakttog honom. Klockan hade precis passerat midnatt och Charlie hade väntat spänt innan han tio minuter innan tolv gick ut för att möta Gabriel utanför skogen. Tiden hade tyckts krypa fram och när det väl hade varit dags för att ge sig av så hade Charlie känt sig både illamående och rädd. Han visste inte vad Gabriel hade för planer och han litade inte på killen. Bilder och lösryckta scener av hur han blev slagen bortom sans och vett hade hemsökt honom under den cirka sex minuter långa vandringen. Men hittills så hade Gabriel inte verkat särskilt hotfull, han stod mest tyst och tycktes vänta på något.
“Nå hade du tänkt stå där hela natten eller?”, frågade Gabriel plötsligt och Charlie kunde höra hur han vände på sig. Snabbt skakade han på huvudet men mötte inte Gabriels blick.
“Men rör dig då, in med dig”, Gabriel visade med en skuggig handflata mot träden och Charlie tog ett par trevande steg framåt. När han nådde kanten där flack gräsmatta övergick till vildvuxet urlandskap så stannade han och lyssnade. Bakom sig hörde han hur Gabriel muttrade irriterat och Charlie kastade en sista blick bort mot det gula ljuset bland husen innan han tog det första steget ut i mörkret.

Det var som att stiga in i en annan värld. Svärta omslöt honom som om han blivit nerstoppad i en säck. Och vände han sig om såg han inget annat än mörker. Eftersom Gabriel inte hade sagt åt honom vad han skulle göra så gick han bara fram och tillbaka på de små stigar som blivit upptrampade av de vandrande som gått där före honom. De mörka träden reste sig högt över honom och vinden som drog genom skogen fick lövkronorna att tyst viska sitt bifall. Charlie gick och hela tiden talade han tyst med sig själv och viskade att det inte fanns något att oroa sig för. Det skulle inte finns en mördare bakom nästa träd. Men vad han än intalade sig själv så kunde han inte få sitt bultande hjärta att sluta slå och de kraftiga slagen ekade i öronen på honom. Antagligen kunde hela skogen höra det. Bilder av honom själv som blev brutalt styckad av en svartklädd man envisades med att dyka upp i hans inre trots att han ihärdigt tryckte undan den.

Charlie hörde ett lågt prasslanden till höger om sig och han tyckte sig kunna skymta rörelser precis i utkanten av sitt synfält. Det kändes som om det stod någon precis utanför det flackande ljussken som ficklampan kastade. Efter att ha stått tyst och lyssnat en stund utan att kunna höra något mer så fortsatte han. Steg för steg tog han sig längre in bland träden. Hela tiden med vindens klagande
sång i öronen och det låga prasslet till sällskap. Han hade ingen klocka och inget sätt att mäta hur lång tid det hade gått men det kändes som om han hade vandrat i snart två timmar. En rutten stank slog upp i näsan på honom och Charlie vände sig om. Med ficklampan lyste han på en mörk skugga en bit bort. Det han såg fick honom att tappa ficklampan och när den slog i marken slocknade dess skyddande ljus. Plötsligt trängde sig skogens ljud tätare inpå honom och det kalla skriet från en nattfågel när den kastade sig ut från sitt gömställe ekade genom natten. Charlie kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet och han började få svårt att andas. Bilden hade etsat sig fast i huvudet på honom och när han hukade sig ner för att försöka hitta ficklampan kände han hur han darrade. Mörkret var som en tät matta runt honom och han trevade förtvivlat med handen för att försöka hitta lampan. Bakom honom hördes prasslandet i buskarna igen och doften av rötskadat kött fick Charlie att bli yr. Ett lågt klagande från det rep som låg runt grenen och halsen ekade genom tystnaden och Charlie vinglade till. Hans hand stötte emot en hård metallyta och han drog snabbt åt sig ficklampan. När ljuset återigen flödade ut ur hans hand kunde han inte låta bli att dra en lättad suck trots att synen av den hängande kroppen fortfarande fanns rätt framför honom. Charlie kunde inte förstå vad som hade hänt med mannen. Bröstet var blottat och enorma djupa sår gick tvärs över den håriga bröstkorgen. Ansiktet var blått och svullet och snaran tryckte skoningslöst in i huden. Charlies blick drogs dock snabbt till munnen. Någon eller något hade slitit av mannens läppar och anletet var fast i en evig grimas av smärta. Tänderna var färgade av blod som hade runnit ner från de stora såren. Charlie tog ett steg bakåt och stötte in i något. En varm och mjuk massa rörde sig bakom honom och han snubblade framåt. Med pulsen dunkande i öronen vände han sig om och lyste med ficklampan. En skuggig rörelse skymtade utanför cirkeln av ljus och Charlie fick se en skymt av ett långt ben. Han snodde snabbt runt och lös med lampan runt omkring sig. Vinden hade tystnat och hela skogen tycktes hålla andan. Men ingenting hände. Efter en stund andades Charlie ut och gjorde sitt bästa för att inte titta på kroppen. Han tänkte inte stanna kvar här. Inte en sekund till.

Charlie klöv försiktigt vegetationen och försökte komma ihåg vilket håll han hade kommit från. Han struntade i vad Gabriel skulle säga, han tänkte inte stanna i skogen. En bit bort kunde han se två
strålande röda ljus och Charlie började röra sig mot dem. Hans steg var svåra och han snubblade fram genom vegetationen samtidigt som han försökte hålla sig i en rak linje. Ljusskenet kom närmare och närmare och dess röda ljus hade aldrig varit så välkomnande. Men de var ensamma och som två brinnande lyktor lyste de mot honom. De kanske har bytt ut dem, tänkte Charlie men kunde inte förstå varför någon skulle vilja byta ut ljuset mitt i ett villaområde under natten.

Charlie visste inte hur det gick till men plötsligt stod Gabriel framför honom och det märktes att han hade sprungit. Gabriel höll i något mörkt och spetsigt men han hann knappt gripa tag i Charlie och trycka metall mot hans blottade strupe innan något stort och svart flög förbi. När Charlie återigen öppnade ögonen så var Gabriel borta. Ett skri av smärta och fasa fick honom att vända sig om och han fick en skymt av Gabriels ansikte. Någonting stort drog bort honom men Charlie kunde inte förmå sig till att följa efter. Hans ben darrade som asplöv och munnen var torr som sand. Gabriel skrek igen men ljudet avbröts tvärt och tystnaden som följde var värre än något ljud som någon någonsin hade kunnat frambringa. Trots att han skrek åt benen att röra på sig så ville de inte lyssna. Charlie vände sig om
och försökte se vart ljuset från gatlyktorna hade varit någonstans men han kunde inte se dem. Skenet som hade väglett honom hade försvunnit och det enda ljus han hade kom från ficklampan i hans hand eller från månen vars silvervita ljus spred sig i vågor över natten. Framrusande steg hördes och förlamningen som hållit sitt fasta grepp kring Charlie släppte. Någonting kom springande rätt mot honom och Charlie fick en skymt av en stor kropp innan han vände sig om och sprang.

Charlie visste att något förföljde honom. Varje andetag rev i hans lungor och benen kändes som stenblock. Men han fortsatte framåt. Det kyliga månljuset kom silade ner genom de mörka trädarmarna och lyste upp världen till en iskall spegelbild. Trädens grenar sträckte sig ner mot honom och som långa klor försökte de gripa tag i honom. Charlie snavade fram genom skogen och försöktekomma bort från varelsen. Bara han kunde göra det så skulle allt lösa sig. Långt bakom sig tyckte han sig höra ljudet av snaran som långsamt klämt livet ur mannen. Skulle han själv sluta så ifall han inte var snabb nog? Hade mannen gjort det eller var det varelsen som nu jagade honom som bar ansvar för det? Charlie sprang och sprang. Regnet som börjat falla var som nålar lika hårda som blykulor och de
borrade sig ner i hans hud och lämnade röda märken efter sig. Ficklampan i hans hand flämtade och Charlie kände hur något grep tag om hans ankel. Utan att kunna hejda det så föll han mot marken. Den söta doften av jord mötte hans näsa och i den fanns även en distinkt doft av järn. Smärta bultade i foten men han lyckades ta sig upp på fötter igen. Grenar som knäcktes och löv som revs sönder hördes bakom honom och Charlie riktade ficklampan mot ljudet. En snabb skymt av ett par lysande röda ögon fick honom att sätta fart igen. Stråk av eld spred sig upp från ankeln men han fortsatte framåt. Vinden rev i träden och högt ovan så skymdes nattens vakande öga av en ridå av mörker.

Charlie såg det. Ljuset. Bortanför en mur av buskar och grenar kunde han se det gula skenet från husen långt där borta. Om han bara kunde ta sig fram till dem. Charlies ben brann men han fortsatte. Grenar rev honom i ansiktet och rödflammande strimor brände i huden. Bakom honom kunde han höra hur varelsen kom närmare honom. Han kunde känna hur den flåsade honom i nacken. Han kunde känna doften av den. Blod och ruttet kött. Den skulle sluta följa efter honom så fort han kom utanför skogen, det visste han. Den var tvungen att göra det. Den fick inte göra något annat. Charlie tog ett steg till men plötsligt försvann marken under honom och han fann sig liggande på den fuktiga jorden. Ett stort sår bultade på armen och smärtan var förlamande. Charlie famlade efter ficklampan. Han slöt handen runt den och något stort framför honom rörde sig. Charlie vände ljuset mot platsen och ljusskenet reflekterades i fler rader med spetsiga tänder än vad någon mun skulle klara av att hålla. Han försökte dra sig bakåt men varelsen sträckte ut en tunn arm och naglar lika kalla som is borrade sig ner i hans hud. Charlie riktade ficklampan mot monstrets ansikte men en arm slog undan den. Men det lilla Charlie hade sett var tillräckligt. Varelsens läppar var bortslitna och tänderna blodiga och ögonen stora och röda. De saknade helt pupiller och lös som strålkastare. I dem syntes ingen mänsklighet utan bara en omättlig hunger. Charlie gjorde ett sista förtvivlat försök att ta sig loss men varelsens klor skar bara djupare in i hans ben. Plötsligt kastade sig varelsen fram med öppna käftar och Charlie kunde inte hindra sig från att skrika.

Återställ
Hjälp oss bli bättre