Huseby vandringsled, Storehamn

Husebyleden är en vandringsled uppe på Storehamn som är en jättevåg av gnejs som sträcker sig från Morlanda brygga till Nösund. Den väldiga bergsryggen har alltid varit ett hinder för resande.

Morlandadalen är en urgammal kulturbygd. Uppe på Storehamn finns inte mycket jordbruksmark och Storehamn var fram till laga skiftet i mitten av 1800-talet utmark, där alla bönderna i trakten släppte sina djur på bete.

Här finns spännande spår efter mänsklig möda, härliga stigar, en sagolik bokskog och en hänförande utsikt. Skyltar längs stigen berättar mera.

Världens äldsta tuggummi

Vid parkeringsplatsen pågick 1992-94 uppmärksammade utgrävningar, vilket visas i Huseby Klev museum i Ellösparken.

När den breda vägen från Ellös över Storehamn till Tegneby som stryker tätt på Huseby anlades finkammades området av arkeologer. I Morlandadalen just vid Huseby fann de, långt ned i skalgruset, lämningar efter en 10 000 år gammal kustboplats. Det fanns spår av djur, människor och växter och Sveriges äldsta tuggummi, ett stycke kåda med tandavtryck som någon satte dit för 10 000 år sedan, strax efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka. Här var då mycket kallt, men ett paradis för fiskare och jägare med fågel, fisk, val och säl i överflöd.

Vill du veta mer om de arkeologiska utgrävningarna, kan du läsa boken Världens äldsta tuggummi av Hernek-Nordqvist.

Till höger i backen upp mot Storehamn kan du skymta ett svart hål i berget. Det är ingången till Flågbergs kyrka, en 30 meter djup grotta med förgreningar under nedrasade klippblock. Kanske var det ekot i grottor som fick människor att kalla dem kyrkor. Allt glimmer i väggarna har förmodligen förstärkt ryktet. Det återkastar ljus från sol och måne som letar sig in, och framkallar en märklig stämning

Grottan har ett annat namn, Pers hål. I trakten levde en bonde vid namn Per Andersson, född i Lilla Huseby 1775. Enligt traditionen stal han en säck med bönor någon gång i 25-årsåldern och gömde sig undan ordningsmakten här i Flågbergs kyrka. Efter det fick han öknamnet Böne-Per och grottan blev Pers hål. Men du ska inte försöka ta dig dit. Det är en svårtillgänglig och farlig plats med stor risk för nedfallande klippblock.

Stigen fortsätter brant upp till en fornborg som breder ut sig bakom en bred nedfallen stenmur mellan bergssidorna. Från bergshöjden till höger har du en fin utsikt.

Från bergshöjden väster om Fornborgen i Huseby kan du i sydväst vid siktigt väder se Måseskärs Heidenstamsfyr, byggd 1865. I väster syns Härmanö Huvud, Stocken och Råön och i nordväst stenfyren på Hållö, vattentornet på Smögen och Brandskärs fyr. Husklungan framför Smögen är Grundsund. Längre mot norr sticker kyrkan och vattentornet i Lysekil upp, och däremellan raffinaderiets skorstenar.

Från höjden kunde våra förfäder i god tid upptäcka fientliga anfall. Kanske hade man här en vårdkase i beredskap, färdig att antändes som larm vid fara. Sådana kasar restes på bergshöjder längs hela kusten och varningen spreds snabbt. Höjden var också en så kallad fornborg dit man tog sin tillflykt om fienden närmade sig. Här kunde man klara sig länge tack vare regnvatten som samlats i bergsskrevorna.

Dalgången nedanför var efter istiden en havsvik. Öster om parkeringsplatsen fann man spår av en 10 000 år gammal stenåldersboplats.

Utefter leden finns en stengrund som är resterna av ett fårhus, eller sövila som bohusläningarna sa. Hit föste hölingen, vallpojken, sina får om natten, för i gamla tider strök varg, lo och björn omkring här i jakt på föda.

Några sövilor i trakten är kanske byggda redan på 1600-talet. Man la dem på naturliga viloplatser i närheten av vatten. Ett stycke sydost om ruinen finns en samfälld damm. Storleken på denna sövila var ungefär 25 kvadratmeter. En sten som fungerat som dörrstolpe markerar ingången i sydöstra hörnet.

Taket var främst ett skydd mot intrång och har förmodligen varit täckt med ris och möjligen torv eller halm. Vallpojken fick krypa in till sin hjord om natten. Där fick han värme och kunde vara till hands om rovdjuren strök runt sövilan.

Den mäktiga bergåsen Storehamn utgör gränsområdet mellan Morlanda och Tegneby socknar och var tidigare böndernas gemensamma utmark. Hit förde man sin boskap, som gick ute från valborgsmäss till långt fram på hösten. Att föra hem djuren om natten var otänkbart. Det kunde vara flera kilometer hem och dessutom ville man hålla dem borta från odlingarna som låg på inägorna närmast husen.

I mitten av 1800-talet genomgick jordbruket en stor förändring i hela Sverige. Gårdarnas åkrar som var uppsplittrade i en mängd små tegar ritades om till samlade ägor genom laga skiftet. De gemensamma utmarkerna delades upp och varje bonde hägnade in sina egna djur. Samtidigt utrotades rovdjuren. Sista björnen i trakten lär ha skjutits på Flatön 1841, tjugo år senare den sista vargen på Orust.

Spelmannen och möbelsnickaren Lars Jansson växte upp på Vackerstorpet och fick ärva namnet Vacker efter far och farfar som var båtsman.

Det är inte mycket mer än murstocken som återstår av Janne Vackers torp. Huset flyttade han 1884 stock för stock från torpet Dammen, som låg 300 meter åt nordost.

Han föddes på båtsmanstorpet Stensbacken strax intill. Fadern Johannes var stamanställd båtsman vid flottan med det militära tillnamnet Vacker. Också sonen fick heta Vacker, trots att han hette Johansson och inte alls var soldat. Och torpet fick heta Vackerstorpet. Det officiella namnet är Nordhagen under Stora Huseby.

Murarna vittnar om att Janne var en skicklig stenarbetare, ofta anlitad i trakten. Bostaden bestod av kammare och kök med källare. Strax bakom finns rester efter ladugården. Fähuset hade rejäla stenväggar och var som brukligt i Storehamn nedgrävt i backen. Gödselgropen syns ännu tydligt.

Jannes odlarmöda kan man ana i den långa gärdsgården längs stigen mot norr. Idag är åkermarken igenplanterad av skog. Bästa jorden låg där man nu finner lakdammar för soptippen.

När Janne dog lämnades torpet öde och omkring 1930 revs det. Av virket byggde sonen Lars Jansson i Kårehogen en snickarbod som ännu står kvar. Hos honom levde modern Anna Kristina Johansdotter sina sista år. Lars som dog 1977, 81 år gammal, var en känd fiolspeleman, tillika möbelsnickare. Även han kallades Vacker.

300 vidare österut från Lilla Grisslemyr ligger Stora Grisslemyr. Invid stigen längre fram finns stengrunden efter en torvlada. Det finns många myrar i området. Ur dessa grävde man ut torv, som var det viktigaste bränslet i det skoglösa Bohuslän. Myrarna var i regel böndernas gemensamma egendom. Här hämtade gårdarna Glimsås, Huseby, Sörbo och Lunden torv.

Beredningen var ett slitgöra. Den blöta, tunga torven lades upp till tork, skars sedan i briketter som förvarades i lador innan de fraktades hem till huset. Under 1800-talets nödår användes torvladorna ibland som bostad.

Ytterligare 400 meter längre bort på stigen finns resterna av torpet Myren under Lilla Huseby. Det var bebott i nästan 50 år från 1847 och där föddes Spjäl-Abraham, ett känt original i trakten. Ännu längre bort finner du ruinerna efter torpet Bäcken under Björneröd.

I slutet av 1800-talet började man plantera in skog i dessa karga bergstrakter. Enstaka granar finns faktiskt kvar från den tiden. Du ser lätt på storleken vilka det är. Men någon ordning på planteringen blev det inte förrän skogsbete förbjöds 1903. Idag ser Bohuslän mycket annorlunda ut än för 100 år sedan.

För att klara boskapen över vintern hämtade man hö uppe på Storhamn. Där fanns en ängslada på mark som tillhörde häradsdomaren Niklas Olsson i Glimsås. Där förvarades hö från marken här intill. På vintern fraktades det med häst och släde ned för de branta backarna till gården. Ladan var i bruk in på 1900-talet.

Dalgången dikades troligen ut i mitten av 1800-talet. Sannolikt odlade man sedan havre, som exporterades till England som foder åt de många kolgruvehästarna. I hela Västsverige odlades stora mängder havre, som fraktades till den störste uppköparen Thorburns magasin. På Orust fanns sådana i bland annat Nösund och Svanesund.

Mot slutet av 1800-talet minskade havreexporten kraftigt och nyodlingar som denna övergavs. Sedan blev det åter hö som bärgades här innan skogen tog över. Några spår efter torpbebyggelse har man inte funnit på platsen.

Torpet Hagen under Glimsås var bebott endast fyra år, 1821–1825. Det bebyggdes och uppodlades av Sven Larsson, född 1781, och hans maka Britta Kristensdotter, född 1795. De levde dessförinnan på torpet Änghagen under Gunneröd där Sven var född.

Platsen blev öde sedan Britta och Sven flyttat till torpet Orredalen under Härbjörneröd. De återvände senare till Gunneröd som backstugesittare. Efter Svens död fick änkan flytta med sina barn till ett övergivet fårhus vid Hålta vatten, kallat Majlyckan. Där dog Britta i största armod 1849. Du hittar stället om du följer vandringsleden Svens Altare i Morlanda.

Husgrunden på Hagen försvann troligen efter laga skiftet i mitten av 1800-talet, då mycket sten behövdes till alla nya gärdsgårdar. I väster över gropen bör rummet ha legat. Kökets spisröse kan man ana i öster. En del spår tyder på att det in mot berget, sammanbyggt med huset, funnits ett fähus byggt på de nedrasade klippblocken.

Det laga skiftet förändrade fullständigt förutsättningarna för livet häruppe, men torpets odlingar bör ha legat i söder och i norr. De områdena är idag avskilda med gärdsgårdar. Fortsätter man på stigen västerut, så finner man en makalös utsiktsplats. Området kallas Uggletoften. Sista ledet i ordet betyder tomt.

Den branta stigningen genom dalgången hit upp genom bokskogen bär det romantiska namnet Himlabacken. Dalgången, eller kleven som man säger i Bohuslän, är om våren översållad med blåsippor. Detta är den största bokskogen på Orust, överhuvudtaget en sällsynt företeelse i Bohuslän. Stammarna är imponerande. Ädelträd mår bra i skalförande mark och här trivs fåglar och rara växter som rödblära och nässelklocka.

Backen är rik på snäckskal och sand, som ansamlats under istiden, förträffliga material till vägbygge. Skalen blandades också i hönsfodret. Vid laga skiftet blev flera av täkterna samfällda, vilket betydde att samtliga gårdar i trakten fick utnyttja dem. Sannolikt har man forslat ned massorna i de branta backarna på släpor, på samma sätt som man gjorde med timmer, hö och gröda.

De mer eller mindre romantiska inskriptionerna i bokstammarna är minnen från den tid då ungdomar på väg till Ellös folkpark brukade stanna till här.

Ett stycke norrut ligger Klevehagen, en dalgång där Glimsåsborna fick dämma upp vatten till sina kvarnar nere i Himlabacken. Stämmet är ännu välbevarat. Vid den gamla kvarnplatsen finns en stenbro över bäcken.

Inga ingrepp får göras i ravinen, sedan den landskapsskyddats av Länsstyrelsen 1974.

Nere i bäckravinen finns stengrunden till Samuels skvaltkvarn.

Samuel Nilsson i Glimsås levde 1815–1899. Han och hans son Johannes var de sista som använde kvarnen, som revs i början av 1900-talet.

Skvaltkvarnen var en enklare typ av vattenkvarn. Den hade ett liggande hjul som förde över kraften direkt på stenen. Den kuggväxel som krävdes i hjulkvarnen behövdes alltså inte.

I Bro längre söderut i Morlandadalen finns en bevarad skvaltkvarn från 1700-talet, förvaltad av Morlanda hembygdsförening.

Vägen nedanför har sedan urminnes tider varit kyrkväg för alla gårdarna i Morlandadalen. På Fribänken, en stenhäll som senare ersattes med en träbänk, kunde man pusta en stund. Där finns också en vattenkälla kallad Tiggarhålan, där resande kunde släcka törsten och vattna sina hästar. Längs vägen tillbaka till parkeringsplatsen finns ett fält på vänster hand som av någon anledning fått namnet Tussmörkret.