Orust historia och miljö

Det här är ett utdrag ur Orusts kulturmiljöplan och beskriver kommunens historia alltifrån de första människornas ankomst för mer än 10 000 år sedan till våra dagars Orust.

Orust - Historia och miljö

Texterna och bilder är hämtade ur boken Orust - Historia och miljö, som är utgiven 1994. Du kan låna boken på biblioteket.

Bokomslag till boken Orust - historia och miljö

Bokomslag till boken Orust - historia och miljö

När isen släppt sitt grepp över södra Sverige, började nordeuropeiska renjägare att följa efter sina hjordar upp över den skandinaviska halvön. Då låg Orust så gott som helt under vatten.

Dessa små människogrupper drog sig allt längre norrut i takt med att isen smälte. För omkring 11 000 år sedan, när landet höjt sig så mycket att Orusts högsta delar bildade en skärgård, kom de första människorna hit. Deras boplatser, som då låg vid stranden, ligger nu 40-50 meter över havsytan.

Jägarstenålder

Den tidens människor var inte bofasta utan flyttade från plats till plats allt efter årstidernas växlingar och tillgången på föda. Troligen har de vistats vid havet eller nära vatten under sommarhalvåret och i mer vindskyddade "inlands"-områden under den kallare delen av året. Under sommaren samlade man in och beredde matförrådet för vintern. Saltsjön var rik på fisk och delfiner som man flitigt fiskade och jagade. Även kronhjort, vildsvin och rådjur var viktiga inslag i kosthållet liksom ätliga bär, nötter och växter.

Det finns få synliga spår bevarade efter dessa jägare och samlare. Människorna gjorde då inte några större ingrepp i naturen. De tog tillvara det mesta, och avfallet blev litet. Det vi idag kan hitta är just avfallsplatserna med ben, hornrester, kvarglömda eller tappade stenredskap och spill efter tillverkning av flintredskap. Av hyddorna återstår rester av eldhärdar med skörbrända stenar.

De äldsta spåren efter mänsklig verksamhet som man har funnit på Orust är ungefär 11 000 år gamla. I Enersbacken, väster om Nösunds kapell, har man träffat på skivyxor och pilspetsar.

Perioden från det att de första människorna kom till våra trakter och fram till tiden för det första åkerbruket, ungefär för 11 000 - 6 000 år sedan, brukar man benämna jägarstenåldern. Det är en mycket lång tidsperiod, och mycket hann hända beträffande såväl landskapets utseende som människornas livsföring.

​De första bönderna

Dalgångarna i Morlanda socken tycks ha varit uppskattade som boplatser även under den senare delen av stenåldern, den som vi kallar bondestenåldern. Dessa dalar bildade under hela stenåldern ett sund som förband Björnsundsfjorden i norr med Boxviks kile i söder. Boplatserna från bondestenåldern ligger vid detta sunds dåvarande kustlinje, nu ungefär 20-25 meter upp på dalsidorna.

För omkring 6 000 år sedan började man med ett enkelt åkerbruk. I lövskogens mylla anlade man små åkrar. Det som odlades tycks ha varit enradigt korn och några olika vetesorter. Boskapsskötseln var dock basen i ekonomin och man hade får, getter och nötkreatur. Trots arbetet med jord och djur fortsatte födan från jakt, fiske och insamlande att vara viktiga inslag i kosthållet.

På människornas boplatser från denna tid kan man finna keramik, vilken hade blivit en bruksvara. Skillnader i dekor och form på keramikkärlen gör att arkeologerna tror att människorna på de olika boplatserna har tillhört olika kulturgrupper. Keramiken är därför en bra utgångspunkt då man vill datera den yngre stenålderns boplatser. I Glimsås i Morlanda socken har man påträffat keramikskärvor med vacker dekor. Det är rester efter trattformade keramikkärl som de första jordbrukarna tillverkat.

Redskap och vapen tillverkades, liksom under jägar stenåldern, huvudsakligen av flinta. Denna stenart förekommer ibland längs stränderna i Bohuslän. Flintan här är dock inte lika fin och felfri som den som importerades till våra trakter från Skåne och Jylland, där flintgruvor fanns. Andra stenarter, liksom ben och horn, användes också vid tillverkning av redskap.

Stenkammargravar

Boplatserna är sedan årtusenden till stor del utplånade från markytan. Man upptäcker dem ofta när spaden eller plogen sätts i jorden. Däremot är de forntida böndernas monumentala stenkammargravar väl synliga. Dessa gravar, som uppfördes under senare delen av stenåldern, är byggda av väldiga stenhällar. De kallas stenkammargravar eller megalitgravar, av grekiska megas = stor och lithos = sten. I Sverige finns tre typer av stenkammargravar: dös, gånggrift och hällkista. Av dessa är hällkistan den yngsta. I en megalitgrav har ofta flera människor begravts. Mycket tyder på att gravarna använts under långa tider. I en del gravar har man funnit gravgåvor. Utanför ingången har man ibland funnit sönderslagen keramik, kanske rester efter offermåltider.

Megalitgravar

Trakterna kring Tegneby kyrka har den största samlingen av megalitgravar i hela Bohuslän.

En dös består av plana stenhällar ställda på kant tätt intill varandra så att en liten kammare bildas. Som tak ligger ytterligare en stenhäll. Dessutom kan dösarna ha en kort gång. Gravkammaren omges ofta av en hög av jord eller sten.

Hagadösen i Stala socken är välkänd. När dösen grävdes ut 1915 fann man bl.a. en skafthålsyxa och en flintdolk, skifferhängen och bärnstenspärlor.

Gånggriften har en rektangulär eller oval gravkammare. In till denna leder en gång som mynnar i kammarens ena långsida. Gånggriften är uppförd av kantställda stenhällar. Kammare och gång är täckt av flera takhällar.

Hällkistan är en rektangulär kista byggd av kantställda stenhällar. Kistan täcks av takhällar. Ibland är kistan indelad i flera gravkammare. Liksom dösen och gånggriften omges ofta hällkistan av en hög.

I Äskekärr, förr Morlanda numera Tegneby socken, fann man 1889 i en myr 15 dolkar och 3 skäror av gulbrun flinta. Dessutom påträffades flintavslag, knackstenar och större flintstycken. På platsen finns även en grop med bränt kol. Här hade man under senare delen av bondestenåldern tillverkat redskap. Dessa fint arbetade föremål visar hur högt flinttekniken utvecklats under denna tidsperiod.

Tankevärld

Att nå stenåldersmänniskans tankar och föreställningsvärld är omöjligt; sådant bevaras inte i jorden. Men trots att så lång tid har gått sedan dessa människor levde, måste man komma ihåg att människorna på stenåldern hade känslor, tankar och sannolikt ett utvecklat språk, ungefär som vi.

De människogrupper som fanns i dessa trakter har tillsammans utgjort någon form av samhälle med en social struktur och ett regelsystem. Vi vet bara inte hur detta såg ut. När arkeologerna tolkar de redskap och lämningar de finner, hjälper de oss att förstå hur forntidens människor levde.

Av de bevarade gravarna kan vi sluta oss till att stenålderns människor ansåg det viktigt att de döda fick ett bestående vilorum. De gravgåvor som finns i vissa gravar tyder på att man trodde på ett liv efter döden. Man har funnit föremål som avsiktligt lagts ned på en plats. Dessa fynd, så kallade depåfynd, kan vara skattgömmor eller offergåvor för att blidka högre makter.

Den epok som kallas bronsåldern började för omkring 3.800 år sedan. Strandlinjen låg då omkring 15 meter högre än den gör nu. Likaså var åar och sjöar större än idag.

De bronsföremål vi nu beundrar i museimontrar är ofta hårt slitna och mycket ärgade. När de en gång användes, var de skinande och glänsande likt guld.

Brons, som är en legering av tenn och koppar, var liksom koppar en så dyrbar metall att den huvudsakligen användes till prydnads- och praktföremål. Troligen importerades vårt brons från central och sydeuropa, antingen i form av tackor och tenar eller som färdiga föremål.

De främsta vittnesbörden om förhållandena under bronsåldern är olika grav- och depåfynd sant hällristningar. Bohuslän är känt för sina många hällristningar som ofta anknyter till läget vid havet. På Orust har endast en skeppsristning påträffats. Den hittades så sent som 1989 och finns i Svanesund. Det förekommer även andra motiv till exempel ristningar som liknar fotsulor. På Ängås ägor i Långelanda finns en sådan ristning med bortåt 15 fotsulor.

Åkerbruket hade blivit en viktig näring, och därmed bör bofastheten ha ökat. Genom keramik med avtryck av sädeskorn på vet vi att man i dessa trakter odlade korn och råg. Under senare delen av bronsåldern infördes hirs.

Hällristningarna runt om i Bohuslän visar oss många plöjningsscener med en man bakom en oxe som drar ett årder. Också hästar finns avbildade på hällristningarna. Detta, kombinerat med benfynd från svin, get och får, ger oss kunskap om den boskap man hade.

Eftersom klimatet var varmare nu och vintrarna milda, gick boskapen ute året om. Bytet från jakt och fiske var dock fortfarande ett viktigt inslag i kosthållet. På Orust har flera boplatser från bronsåldern grävts ut. Bland annat har man funnit rester efter ett mindre hus vid Tegneby prästgård.

Bronssvärdet som man fann år 1884 i Ellösfjorden stod lodrätt i havsbottnen och med spetsen nedåt. Endast fästet med sin rombiska knapp stod upp ur gyttjan. Med sina 101,5 cm är svärdet ett av de längsta svärden från bronsåldern som påträffats i Sverige.

Sakta men säkert ändrade sig levnadsvanorna, och bronsåldern övergick till det vi kallar järnålder för omkring 2 500 år sedan. Den sägenomspunna vikingatiden omkring år 800-1000 brukar räknas som järnålderns sista period och som ett övergångsskede mellan forntid och historisk tid.

Vattenytan stod några meter högre än nu, men inte mer än att vi utan svårighet skulle kunna känna igen dagens kustkonturer. Orust var nu en enda stor ö med en skärgård i väster.

Järnet

Det första järnet som nådde våra breddgrader var högt värderat och har påträffats som t.ex. dekorativa inläggningar, jämsides med guld, på importerade bronssvärd. Handelskontakterna mellan Norden och Europa fortsatte att vara livliga, och via dessa blev järnet snart vanligt även här.

Nordborna lärde sig snabbt att bearbeta järnet och omforma den råa järntackan såväl till smidda vapen och redskap som till rikt dekorerade smycken och prydnader. Konstnärs- och yrkesskickligheten var stor.

Genom den stora införseln av färdigtillverkade föremål påverkades den tidens människor även av dess konstnärliga uttrycksformer. Många av de främmande impulserna upptogs i den lokala tillverkningen. Flera av de fynd som finns från denna tid är från syd- och centraleuropa.

Myrmalm finns i stora mängder såväl i Norge som i Sverige och har tidigt förädlats. På Orust finns idag inga särskilt framträdande myrmalmsförekomster. Exakt när man här i Norden kom underfund med att sjöar och vattendrag innehöll malm vet man inte, endast att man tidigt lärde sig bearbeta järnet. Flera platser där man under tidig järnålder framställde järn är kända, dock ingen på Orust.

På grund av att järnet så fort förintas i den sura jorden har man funnit ytterst få förhistoriska föremål av järn på Orust. Andra metaller klarar sig bättre. Hängsmycket som blev funnet i Röra i Stala socken är troligen från 400-talet.

Förändrade levnadsvilkor

I början av järnåldern förändrades klimatet. Det blev kallare vintrar och mer nederbörd. Detta måste ha inneburit vissa förändringar för dåtidens bönder. Boskapen kunde inte längre gå ute hela året utan måste vinterstallas. Det blev därför nödvändigt att samla in foder för vinterns behov.

Från denna tid och fram till början av 1900-talet kom slåtterängen att vara ett mycket viktigt inslag i lantbruket. Att kylan tilltog måste också ha påverkat tidpunkterna för sådd och skörd. Trots dessa vintrar var fortfarande åkerbruk med boskapsskötsel den huvudsakliga näringen.

Torra och sandblandade jordar på väldränerade sluttningar erbjöd den mest lämpliga åkermarken för de redskap som stod till buds. Man plöjde med årder. För att detta redskap skulle få god effekt plöjde man från två håll, kryssplöjning. Det föll sig därför naturligt att åkrarna då fick en kvadratisk form. Ofta byggde man upp åkrarna på små terasser.

Djuren vallades på bete i utmarken eller i de fuktiga och frodiga dalbottnarna. Husen låg i anslutning till åkermarken.

Mycket tyder på att man under järnåldern börjat avverka skogsbeståndet av blandad lövskog och tall. Man röjde bort lövskogen i dalbottnarna för att främja åkerbruk och bete. Eftersom behovet av slåtterängar ökade blev man tvungen att vara flitig med yxan. Skogarna började säkert att glesna och ljunghedarna att breda ut sig redan under järnåldern.

Silverspännet och flera mindre silverprydnader samt pärlor av lera och bärnsten, som man hittade i Röra socken, lämnades 1848 till Statens Historiska museum. Föremålen ska enligt uppgift ha påträffats i en gravhög, liggande i en med aska och benskärvor fylld lerurna.

Bebyggelsen

På Orust har man funnit ytterst få lämningar efter järnålderns byggnader. En av orsakerna till detta är att man under järnåldern i stor utsträckning valde att bo på samma plats där man bott även under tidigare perioder. Eftersom redskap och spån av flinta är lätt att hitta, har dessa platser klassats som äldre boplatser.

Under grävningar i Nedre Dale, Allmag, Myckleby prästgård, Kårehogen och Tegneby prästgård har arkeologerna funnit rester av hus från järnåldern. På flera av dessa platser hade människor bott även under stenåldern. Långhuset tycks ha varit vanligt. Det var en lång huskropp med plats för både människor och djur. Stommen bestod av trästolpar med väggar av torv eller lerklinade väggar. Taket täcktes av vass, halm, ag eller torv. En öppen härd mitt i bostadsdelen fungerade både som ljuskälla och matlagningsplats.

På Orust finns många gårdsnamn med ursprung i järnåldern, t.ex. det på Orust vanliga Hogen eller Hoga. Namnet Vräland har också sina rötter i förhistorisk bebyggelse.

Efter en nära tusenårig vandring genom Europa kom så småningom den kristna läran även till Norden. Danmarks, Norges och Sveriges regenter avsvor sig asatron och antog den kristna tron. Man brukar räkna med att förhistorisk tid övergick i historisk tid och medeltid omkring år 1050. Årtalet är satt med tanke på religionsväxlingen, men det är också från tiden kring år 1000 som vi kan tala om någorlunda stabila skandinaviska riken.

Den kristna läran spreds genom mission och via de handelskontakter som fanns med redan kristnade länder. I Norge var det med kung Olav Tryggvason som kristendomen omkring år 1000 erkändes som religion för hela befolkningen. Detta gick inte alltid fredligt till, eftersom religionen blev ett medel i maktkampen mellan kungen och lokala hövdingar. Om detta berättar bland annat Snorre Sturlasson i sina norska kungasagor. I Bohuslän hade troligen kristendomen fått ett visst fotfäste redan under 900-talet.

Traditionen anger att Tegneby kyrka var den första kristna helgedomen på Orust och Tjörn. Den påstås vara byggd direkt på en äldre kultplats. Delar av hednatemplet skall ha ingått i den allra första kyrkans väggar.

De första kristna kyrkorna tycks ha förlagts till platser som redan tidigare var centra för trakten. Samtliga sockenkyrkor på Orust har, eller har haft, järnåldersgravfält i sin närhet. I Myckleby ligger exempelvis resterna av ett mindre höggravfält alldeles utanför kyrkogårdsmuren. Väster om Torps kyrka har en gång legat ett gravfält. Likaså tyder de många fornlämningarna nära Röra och Tegneby kyrkor på att platserna varit av vikt redan före kristendomens införande.

Ett gränsland

Det politiska läget i de tre skandinaviska länderna var inte stabilt. Medeltiden karaktäriseras till stor del av stridigheter mellan länderna. Bohuslän kallades Viken och hörde mestadels till Norge. Som gränsland hamnade Viken mitt i krigshändelserna och var ibland också orsak till krigshändelserna.

Strider och fejder tärde naturligtvis på befolkningen. De knappa förråden och de magra skördarna skulle under krigstid räcka inte enbart till bonden och hans hushåll utan även till främmande eller egna trupper och deras djur. Övergrepp på lokalbefolkningen i form av våldgästning, förstörd skörd, nedbrända hus och gårdar var säkert inte ovanliga.

Att beskriva hur vanligt folk på Orust hade det under medeltiden är inte lätt. Det finns få källor som kan ge oss en pålitlig kunskap. En viktig förändring var införandet av skattebetalning under 1200- talet. Även om skatterna ofta var betungande med många extra uttag befriade de samtidigt bondebefolkningen från andra plikter t.ex. ledungen, en förpliktelse till krigstjänst på kungens skepp.

Enligt en notis från 1285 försökte Norge att som pant för skadeståndskrav till Danmark på 6 000 mark erbjuda Orust och i värsta fall också Tjörn. Detta visar att Orust var en värdefull bygd, fullt värd denna då oerhörda summa.

I den medeltida bygden var så gott som alla bönder. Det var odalmannen som ärvt sin jord, de nya prästerna och den framväxande gruppen godsherrar. Sättet att bruka jorden och hålla boskap under tidig medeltid skilde sig inte nämnvärt från vad som varit brukligt under järnåldern. En av de mest påtagliga förändringarna var att man började använda plog med vändskiva. Plogen var effektiv men samtidigt tungarbetad, och åkrarnas utseende kom helt att förändras. De årderristade åkrarna ersattes av långsmala tegar.

Fiske bedrevs som husbehovsfiske av bönder som bodde nära kusten. Det finns inget som tyder på att man ägnat sig yrkesmässigt åt fiske. På öarna längst ut i kustbandet fanns ännu ingen bebyggelse. Under medeltidens sillperiod har människor säkert tidvis bosatt sig därute.

Pergamentbrevet från 1454 intygar att frälsemannen Henning Augustin till Jon Toressons (hustru) Astrid och son Björn Jonsson avstår sin jord i Kila på Flatön med dess andel i Rapön i Morlanda socken för det som han var dem skyldig för gårdarna Berg och Lunden i Tegneby socken. Brevet är bekräftat med sigill och daterat St. Botolfsdag (17/6) 1454.

Timmerhuset

Under sen järnålder infördes till Norden bruket att timra hus. Detta byggnadssätt hade troligen under tidig medeltid helt ersatt bruket att bygga långhus.

Timringstekniken med alla dess fördelar innebar dock en begränsning i husets storlek på grund av stockarnas längd. I stället för några få hus med flera funktioner under under samma tak fick varje gård nu en samling mindre hus som alla hade olika funktioner.

De medeltida husen på Orust var med all säkerhet ganska små, låga och grå. De var timrade av rundtimmer och hade sadeltak. Det vanligaste var helt säkert ryggåsstugor, dvs. stugor utan innertak. I bostadshuset fanns oftast bara ett rum, "stugan", och en liten förstuga av något slag. Mitt i bostadsrummet fanns eldstaden med öppen eld på en häll. Fönster av glas fanns inte. Ljuset släpptes in genom en lucka i taket. Stampade jordgolv var säkert också vanligt.

Ända sedan slutet av 1300-talet var Norge i union med Danmark.

Under 1500-talet blev Norge snarast ett danskt lydrike och upphörde att praktiskt existera som ett självständigt land. Svenskarna försökte erövra Bohuslän dels 1523-1532 genom Gustav Vasa och dels under det nordiska sjuårskriget 1563-1570. Sedan 1400- talet hade benämningen Bohus län använts om den södra delen av landskapet, den del som då lydde under Bohus fästning. Den norra delen kallades Viken.

Den katolska kyrkan hade genom sitt med tiden allt större jordinnehav blivit en maktfaktor. Många gårdar på Orust tillhörde Dragsmarks kloster. Reformationen 1536 innebar inte bara att kyrkolivet förändrades, den medförde också att den världsliga makten kunde stärkas. Klostren lades ned och deras egendomar drogs in till kronan.

Den huvudsakliga näringsgrenen var jordbruket. Viktiga binäringar var fiske och jordbruk.

En betydelsefull händelse längs västkusten under 1500-talet var sillfiskeperioden. Sillstimmen kom alldeles nära land och tycktes outtömliga. Mollösund, Gullholmen och Härmanösund är de enda fiskelägen som nämns i källor från 1500-talet. Det är troligt att de etablerades som bosättningar just tack vare det intensiva fisket.

Under 1600-talet blev Sverige en stormakt vars strävan bland annat var att öka sitt inflytande mot väster. Intill Älvsborgs fästning grundades 1621 hamnstaden Göteborg.

Under 1600-talet drabbades bohusläningarna av flera krig, eller fejder som de här kallades. Sverige erövrade 1658 Bohuslän med flera andra landskap. Denna erövring kom att bli bestående.

Bohuslän hade sedan medeltiden varit ett rikt landskap främst beroende på fisket och tillgången på skog. Men 1658 var förhållandena annorlunda, skogen var skövlad, fisket var mindre givande och jordbruket var hämmat på grund av alla krig. Landskapets ekonomiska utveckling hade därför avstannat.

Det var främst för sitt strategiska läge som Bohuslän var intressant för Sverige. Kriget hade tärt hårt på den svenska statskassan. Man hade bland annat lånat pengar av den rike adelsmannen Per Brahe. För sin fordran fick han Orust och Tjörn i pant och som ränta på pengarna fick han själv uppbära skatten från fögderiet. Men hans nitiska skatteindrivning väckte snart irritation och den avblåstes 1674. Den nya svenska överheten var inte omtyckt på Orust.

Från 1669 skakades Orust av hemska händelser i samband med de häxprocesser som då förekom i Sverige och i övriga Europa. Efter angiveri och tortyr dömdes åtta människor från Orust 1670- 72 till att brännas på bål.

Gyldenlöwefejden

Efter femton år utan krig, vilket var en lång fredsperiod för dåtidens bohusläningar, utbröt 1675 åter fientligheter. Danmark-Norge ville återta de landskap som förlorats tidigare. Efter den norske överbefälhavaren kallas detta krig i Bohuslän för Gyldenlöwefejden. Större delen av landskapet ockuperades. Två norska regementen övervintrade på Orust 1677-78. Öbefolkningen fick stå för mat och logi. Mollösund ålades att vara sjukstuga för nära 500 sårade och sjuka soldater.

En skattelängd från 1679 visar att en tiondedel av gårdarna låg öde. Detta var visserligen mindre än i norra Bohuslän där nästan en tredjedel av gårdarna hade ödelagts. Men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk om hur befolkningen på Orust drabbades under ofredsåren.

Den målmedvetna försvenskning som, efter 1680, sattes in i Bohuslän underlättades säkerligen härigenom. Den känsla av samhörighet som tidigare kanske funnits mellan bohusläningar och norrmän upphörde under krigsårens omilda ockupation.

För den enskilde var det nog likgiltigt om kungen bodde i Stockholm eller Köpenhamn. Fred, trygghet och rimliga skatter var säkert viktigare. Att ta ställning för någondera sidan i ett osäkert läge var både onödigt och oklokt.

De flesta resonerade nog som bonden Anders Reersson på Lilla Askerön. I en tvist med sin norsksinnade svåger sade han: "Hoo wet huru dhe höga Potentater blifwa förlijkte".

När beskedet 1679 kom att fred slutits och att trupperna skulle lämna Orust, påbjöd den norske fogden brandskatt. Detta innebar att befolkningen hotades med att få all sin egendom uppbränd om de inte betalade. Hotet gav en del pengar.

Vid tinget i mars 1682 berättade orustbönderna om sina umbäranden under krigsåren, då den norske fogden "pijnte denne fattige allmoge till märg och ben". Så totalt hade utplundringen varit att det ännu var ovisst om man skulle "komma till magt igen".

Men genom skattelättnad, en ökad frihet för seglation och handel samt en längre fredsperiod syntes Orust ha återhämtat sig tämligen fort. Försvenskningen påskyndades målmedvetet genom att man tillsatte svensktalande präster och andra ämbetsmän samt att man övergick till svensk lag och förvaltning.

Den svenska stormaktstiden slutade med kungligt envälde och Karl XII:s många krig. Bohuslän hemsöktes av olika krigshändelser fram till 1720. Mycket av kriget fördes till sjöss. De norska angreppen leddes av amiralen Peder Tordenskjold. Historierna om honom och hans motståndare Olof Strömstierna från Käringön är många. Om Tordenskjolds bedrifter i Orusts farvatten har man berättat ända in i sen tid. Om man i Gullholmens norra hamn "fick fast", d.v.s. fastnade med ankaret, sade man: "Nu har de fått gott tag i den norske rövaren".

Karl XII:s död i Fredrikshald 1718 innebar slutet på stormaktstiden och enväldet. 1720 antogs en ny regeringsform som flyttade makten från kungen till riksdagen. Därmed inleddes den s.k. frihetstiden. Bondeståndet leddes då av talmannen Jacob Olsson från Hästekälla i Morlanda socken. Han var en av dem som kom att underteckna den nya författningen.

Hemmansklyvning och skogsskövling

Folkmängden ökade efter hand. Gårdarna delades (hemmansklyvning), vilket medförde att antalet brukningsdelar blev fler, men samtidigt blev ju delarna mindre. Den långt drivna uppsplittringen av åker och äng ledde till att man närmade sig gränsen för vad jorden kunde ge i förhållande till folkmängden. Marginalerna var små, och missväxtår betydde katastrof.

Många, framför allt i kustbygderna, kombinerade jordbruk med fiske, seglation eller båtbyggeri.

Bosättningsmönstret på Orust var vid 1700-talets början detsamma som det vi har idag. De centrala dalgångarna var jordbrukets hjärtpunkter. Längs den södra och västra kusten fanns både små och stora fiskelägen.

Under 1700-talet började larmrop komma om skogens skövling. Hela Bohuslän med undantag för de mest ofruktsamma kustdelarna hade alltsedan forntiden varit bevuxet med lövskog, bl.a. ek och bok. Eken var begärlig i många sammanhang. Skogen höggs hänsynslöst ner utan särskild omsorg om återväxten.

Forskningsresanden och Linnélärjungen Pehr Kalm beskriver i sin bohuslänska resa 1742 alltsomoftast det landskap han ser som "skallota berg". På östra Orust klarade sig skogen längst, men under 1700-talets stora befolkningsökning blev nästan all skog på Orust nedhuggen.

Tänk om sillen går till

De stränga handelsrestriktioner som under 1600-talet infördes av både danskar och svenskar, luckrades med tiden upp. Statsmakterna fick alltmer upp ögonen för Bohusläns betydelse och försökte på olika sätt främja och uppmuntra näringar som jordbruk och fiske. Man hoppades säkert också att sillen skulle gå igen.

Dessa förhoppningar infriades 1752, när täta sillstim rapporterades från den södra skärgården. Ingen annan sillfiskeperiod har varit så rik och långvarig som den på 1700- talet. Den kallades den "stora" sillperioden. På Orust blommade de små fiskelägena upp. Folkmängden ökade snabbt, särskilt på västra Orust. Förutom sillsalterier anlades nu många trankokerier i skärgården.

Det rika sillfisket tog slut 1808. Befolkningen i skärgården drabbades speciellt hårt när sillen försvann. Per König, som 1808-1812 bodde på Orust, beskriver 1811 fiskarbefolkningens hårda vardag:

"Fiskares belägenhet är i allmänhet altid wådlig... Utan annan egenom än högst 1 Stuga, 1 Ko och sina fiskeredskap är Hafvet den åker de jämt måste plöja för att förskaffa sig och de sina ett med svett och lifsfara förwekadt knapt livsuppehälle."

När sillfisket upphörde förändrades skärgården. Från att tidigare ha sjudit av liv, avfolkades nu bygden och trankokerierna och sillsalterierna raserades. Några fiskelägen höll på att helt gå under. Vi låter Per König fortsätta sin beskrivning:

"Förut woro snart sagt alla Klippor, alla uddar i Skärgården prydda med wälbyggda Hus. Dessa försvinna så småningom det ena efter det andra, dels rutna ner, dels säljas och bortflyttas och nakna Klippan presenterar sig i all sinn ohyggelighet."

Under sillperioden hade antalet fiskeskutor minskat. Behovet av nya fartyg anpassade för djuphavsfiske var stort. En ljusglimt i dessa svåra tider var den tilltagande fraktseglationen. Den innebar att många nya båtar kunde byggas, vilket i sin tur gynnade båtbyggerinäringen på Orust. Efter det att seglationen släppts fri började man att exportera havre till England. Havrehamnarna låg utspridda efter kusten. Från Orust utskeppades stora mängder havre.

Isvintrar och missväxtår drabbade särskilt den utsatta befolkningen i skärgården. På 1830-talet skrev prosten Beckeman i Morlanda: "Eländet i denna skärgård är nu större än någonsin under min långa tjänstetid, således under 35 hela tjänsteår härstädes, och med förskräckelse emotser jag hungersnöden med dess rysliga följder. Den talrika fiskarehopen, som här utgör tre femtedelar av befolkningen, är stängd från sitt enda näringsfång, ty hafvet är med is belagt så långt ut som ögat når, och icke ens från högsta klippor kan öppet vatten upptäckas. Hela dagen ser man skaror af tiggare utströmma från de kringfrusna fiskelägena för att bettlande öfversvämma angränsande landet."

Uppgång för jordbruken

Även många bönder hade under 1700-talet deltagit i det inkomstbringande sillfisket. Kronobefallningsman Hellberg skrev 1824:

"att jorden här helt nära war i ödesmål och gaf en näring som på långt när ej förslog till behofwet"

Spannmål fick köpas från städerna, vilket minskade förtjänsten från sillfisket. När sillen tog slut började en expansionstid för jordbruket. Man tog upp nya åkrar och inriktade sig på odling av spannmål. När skärgårdsverken raserades på 1810-talet tog man sillgrumset som fanns i grumsedammarna och använde som gödsel på åkrarna.

"...hwaraf alltså den förändring skett att samma ort som för en kort tid sedan måtte köpa nästan hälften af sitt spannmålsbehof, nu har betydligt qvantum att sälja." J.F Hellberg, 1824

Under 1800-talets förra hälft genomfördes flera viktiga förändringar inom jordbruket. Då infördes potatisen och den stålskodda plogen. Samtidigt genomfördes skiftena av jordbruksmarken vilka helt förändrade det svenska kulturlandskapet. Det laga skiftet innebar att byarna splittrades, men också att produktionen av spannmål ökade. Det tog några år innan reformarbetet kom igång, men i exempelvis Morlanda socken skiftades 57 % av byarna under tiden 1836-1855.

Kolera

Flera koleraepidemier hemsökte Orust under 1800-talet. På grund av rädslan för smittan begravdes de som dog i kolera inte på den ordinarie kyrkogården utan på särskilda kolerakyrkogårdar. Sådana kyrkogårdar finns på flera platser på Orust. Några av dessa är utmärkta med en minnessten.

Koleragraven på Krabberöds utmark ligger nära vägen mellan Stala kyrka och Myrebacken. Så mycket fruktade man kolerasmittan att de döda ej fick begravas på kyrkogården.

Nöden i kustbygden

Trots nöden i kustbygden ökade befolkningen på Orust. Ökningen framtvingade många nya torp som anlades i utmarkerna.

1800-talets sista årtionden var för många trakter i Sverige mycket svåra tider med missväxt och svält, vilket ledde till att en miljon svenskar emigrerade till Amerika. För Orusts del blev dock aldrig utvandringen riktigt så stor som på andra håll, kanske för att sillen kom tillbaka och förde med sig nya inkomster.

Skogen skattades fortfarande hårt. Även torv hade börjat tas till bränsle, liksom ljung, ris, vrakbräder och annat brännbart. En reaktion mot skogsskövlingen kom i slutet av seklet och man började plantera skog. Genom denna skogsplantering har landskapet på nytt förändrats. Där det för hundra år sedan endast växte ljung och enbuskar, där står nu granskogen tät. Rester av den lövskog som en gång varit dominerande på Orust finns numera endast på vissa platser. Numera är dessa bestånd av ek och bok ofta skyddade genom naturvårdslagen, till exempel i naturreservaten runt Kollungeröds vatten och på Valön.

Kyrkan är för liten

Den schartauanska väckelsen under 1800-talet har präglat Orust på flera sätt. Flera av Henrik Schartaus efterföljare kom att under någon tid vara verksamma som präster på Orust. Den västsvenska fromhetstypen, som väckelsen även kallas, kännetecknas bl.a. av kyrksamhet och söndagshelgd.

Den stora befolkningstillväxten och den fast förankrade kyrksamheten gjorde att kyrkorna blev för små. Alla Orusts medeltida kyrkor med undantag för Morlanda ersattes med nybyggen under 1800-talet. Även Morlanda kyrka skulle ha rivits om den inte hade varit en patronatskyrka. En långdragen tvist om vem som skulle bekosta ett nytt bygge, församlingen eller patronus, gjorde att kyrkan kom att stå kvar.

Där den västsvenska fromhetstypen var starkt förankrad hade prästen en mycket stark ställning. Man avvisade alla andliga sammankomster utanför det lagstadgade kyrkolivet. På Orust har det därför funnits mycket lite frikyrklig verksamhet.

Jordbruket var under förra hälften av 1900-talet alltjämt den viktigaste näringen. Utöver sedvanlig spannmålsproduktion blev också andra varor efterfrågade. På 1920-talet började många bönder, på kontrakt, att odla ärter och grönsaker för Hugo Hallgrens konservfabrik i Ellös. Med ärttröskorna, som inköptes av konservfabriken, fick dessa kontraktsodlingar ett stort uppsving.

Nya metoder och maskiner minskade behovet av arbetskraft. Orust blev en avfolkningsbygd. Från år 1900 minskade folkmängden genom utflyttning oupphörligen ända till 1968. Då bodde på Orust 8 827 invånare; mer än en halvering sedan sekelskiftet.

Fraktfarten minskade i takt med landsvägarnas utbyggnad. Nya bilfärjor och Skåpesundsbrons tillkomst 1938 underlättade ytterligare samfärdseln. De stora skeppsvarven följdes av mindre varv för fiskebåtar och reparationer. Efter 1950 började flera varv på Orust att experimentera med plastbåtar efter impulser från Amerika. Detta lyckades, vilket är anledningen till att många plastbåtar nu byggs på Orust.

Kommunikationerna förbättrades avsevärt när Tjörnbroarna invigdes 1960 och när den nya länsvägen via Henån över broarna vid Nötesund blev färdig 1966. Dessa nya förbindelser tillsammans med Stenungsunds storsatsning på industrier fick till följd att flykten från Orust upphörde. Bostadsbyggandet kom igång, och tätorterna utvidgades kraftigt. Många skolor, servicehus och andra lokaler har under senare tid uppförts i hela kommunen. I Henån, Svanesund och Ellös finns numera högstadieskolor.

Från sockenstämma till kommunfullmäktige

Vid sockenstämman behandlades ursprungligen mest kyrkliga angelägenheter, bland annat underhåll av kyrka och prästgård. Även andra ärenden kom med tiden att behandlas i sockenstämman, till exempel fattigvården.

Med kommunalreformen 1862 blev socknarna på landsbygden landskommuner. Sockenstämman ersattes då av kommunalfullmäktige. Fram till kommunreformen 1952 bestod Orust av 10 kommuner.

Nya lagar om social trygghet i början av 1900-talet och beslutet om enhetsskola eller grundskola ställde nya krav på kommunerna. De små kommunerna fick gå samman till större enheter.

År 1952 bildades sålunda Morlanda storkommun av kommunerna Mollösund, Käringön, Gullholmen och Morlanda. Samtidigt sammanslogs Tegneby, Röra och Stala till Tegneby storkommun. Myckleby storkommun bildades av Långelanda, Torps och Myckleby kommuner, men ytterligare ökat samarbete blev snart nödvändigt. 1962 gick Tegneby och Myckleby samman och bildade Östra Orusts kommun.

Enhetsverket avslutades den 1 januari 1971 då Orust blev en enda kommun.

Kommunens huvudorter

Centrum för bygden var tidigare sockenkyrkan, där alla viktiga händelser avhandlades och kungjordes. Kustsamhällena fick naturligtvis tidigt en betydelsefull roll i och med det handelsutbyte som där ägde rum.

När förbudet mot handel och näringar på landsbygden upphävdes vid mitten av 1800-talet, startade flera driftiga handelsmän affärer och andra verksamheter på Orust. Platser som Assmunderöd, Ilandafors och Kårehogen blev små centralorter för bygden. Nu har dessa affärer och verksamheter lagts ned och det kan vara svårt att förstå den viktiga funktion dessa platser en gång haft.

De samhällen som nu är kommunens huvudorter har inte varit det särskilt länge. 1975 bestämdes att Henån, Ellös och Svanesund skulle vara huvudorter för servicen i de olika kommundelarna.

Så har vi byggt på Orust

Hur bebyggelsen har växt fram på Orust kan du följa i de övriga texterna, från stenålderns åkerbrukare till 1800-talets torpetablering i utmarkerna. Men hur såg husen som byggdes ut? Låt oss göra en snabb resa genom tiden för att, så långt det går, studera byggnadsskicket.

Vikingatidens långhus hade under tidig medeltid ersatts av en timrad gårdsbebyggelse med flera hus. Boningshuset, ryggåsstugan, fortsatte att vara vanlig in på 1700-talet. Källor visar att man då började höja de låga väggliven med några stockvarv och bygga ett innertak. På så sätt fick man ett loft som kunde tjäna som förvaringsutrymme och under sommaren även som sovplats.

Linnélärjungen Pehr Kalm besökte 1742 ett sådant hus på Otterön i Kville socken: "Husen äro väl byggde, men stockarna inuti äro icke bilade eller huggne släta utan barken endast avdragen. Ovanpå sina stugor hade de alltid en nattstuga eller loft, däri de lågo om sommaren, men ingen spis var däruti."

Den enda behandling ytterväggarna eventuellt fick var impregnering med silltran. Särskilt stockändar med bart ändträ var det viktigt att skydda. Eldstaden fortsatte att vara bostadens medelpunkt, dess ljus- och värmekälla.

Kalm noterar under sitt besök på Orust att spisar och murstockar byggdes av gråsten som ströks med lera för att hindra sprickbildning. Fönstren var av trä, små och tätt spröjsade. Glas var dyrt och något som inte alla hade råd med. Taken var täckta med tång, torv, ved eller vad som stod till buds.

​Hus på enkel bredd

Enkelstugan kallades den hustyp som består av en "stuga" med kammare och förstuga vid sidan. "Stugan" fungerade som boningsrum där man både sov och lagade mat. Denna hustyp var vanlig långt in på 1800-talet.

En annan variant var att man hade köket utanför boningsrummet. Detta för att slippa besvärande rök. Till en början var endast "stugan" timrad. Köket hade en enklare konstruktion av plan. Senare timrades även köksdelen. Denna plan med kök och rum eller "stöva" kom att bli mycket vanlig under 1800-talet. Den kallas på västkusten enkelhus eller hus på enkel bredd.

I takt med att sågbladen förfinades under 1800-talet blev panelklädsel allt vanligare på bostadshusen i Bohuslän. Hade man inte råd att klä in husets alla fyra väggar, kanske man nöjde sig med de två som var mest utsatta för väder och vind. Panelen var till en början lockpanel som inte hade sågade kanter. Denna grova panel, som ännu kan ses på enklare uthus, fick snart ge vika för kantsågad panel med profilerad locklist.

Under 1800-talet blev det allt vanligare att man målade husen. Det var till en början rödfärgen som fick en större spridning. Kronobefallningsman J.F. Hellberg ger en allmän beskrivning av 1820-talets bebyggelse på Orust och Tjörn:

"Få orter äro så wäl bebygde som denna. Wanligtwis har hwarje Bonde en med tegel täckt, bräklädd och målad Manbyggning, innehållande Stuga, Gästkammare och Kök samt en å winden afskrankad kammare. Ladugårdshusen efter gårdens storlek, timrade och på de fleste ställen tegeltäckte. Skärgårdsmännen hafwa ock upptimrade och tegeltäckte Stugor; men fattigdomen röjes för öfrigt uti allt."

Vi vet emellertid att så här "modernt" var det inte överallt. Vid det laga skiftet 1841 i Nedre Hoga i Stala socken var endast en av de nio manbyggnaderna målade. Ingen ladugård hade tegeltak utan alla var täckta med halm. Mot 1800-talets slut börjar ljus linoljefärg att bli vanligare. Efter sekelskiftet är det den helt dominerande färgen på bostadshusen.

Från enkelhus till dubbelhus

Att det många gånger var trångt i enkelhus är helt säkert. Detta gällde särskilt i kustbandet där man inte hade samma tillgång på förvaringsutrymmen i uthus som i jordbruksbygderna. Det blev vanligt med enkla tillbyggnader, skyggor eller snedtäckor, ofta på långsidan. Skyggans tak var en förlängning av husets takfall. Det vanliga var att skyggan löpte utefter hela bakre långsidan och inreddes till två små rum, "kökskammer" och "stövkammer". Sedan kunde man ersätta det förlängda snedtaket över skyggan med ett nytt tak över de nu bredare huset. Vindsutrymmet blev därmed rymligare och det blev möjligt att inreda gavelrum. Resultatet blev ett hus på dubbel bredd, kallad det västsvenska dubbelhuset. Detta hus blev mycket vanligt på västkusten.

Mot 1800-talets slut blev ofta kamrarna lika stora som rummet och köket. Detta stora dubbelhus fick alltså en nästan kvadratisk plan med ett kök och tre lika stora rum kring en central murstock. Dubbelhuset, som hade ett något förhöjt väggliv, fick en mycket stor vindsvåning som rymde flera rum.

Husen hade sadeltak med en takvinkel på drygt 30 grader. Taken var täckta med enkupigt tegel. De allt mer utskjutande taksprången kläddes in med pärlspont och försågs med profilerade taktassar och lövsågerier i konsoler och gavelspetsar.

Hus på enkel bredd fortsatte man dock att uppföra in på 1910- talet. På Orust blev en speciell variant vanlig. Vid köket finns en förstuga med loftstrappa på ena sidan och en liten kammare eller ett förrådsutrymme på den andra.

Det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets byggande kännetecknas av den symmetriskt uppbyggda fasaden och det rika skuggspelet som åstadkoms genom panel, snickarglädje och vit oljefärg.

Salsbyggnader och backstugor

Utöver enkelstugan och dubbelhuset har det naturligtvis byggts en hel del andra typer av hus. Dessa återfinns oftast i de övre respektive undre samhällsskikten.

Salsbyggnader är ett exempel. Planen är sexdelad och förebilden finns i Frankrike. På 1600-talet kom den att införas i Sverige som bostad för officerare och präster. Under 1800-talets andra hälft förekom det att storbönder uppförde salsbyggnader.

En annan ytterlighet är stenstugor och backstugor, idag ofta raserade och överväxta i skogsmarker eller avlägsna beteshagar. De var bebodda av backstugusittare, undantagsfolk och andra jordlösa. Enkelhusplan förekom, men lika ofta bestod stugorna av endast ett rum. Exempel på detta finner vi i Kultehamn samt i stenstugan på Gullholmen.

Fram till 1800-talets slut uppfördes de flesta bostadshusen av timmer. För ekonomibyggnader började man på 1800-talet använda panel på en enkel regelstomme. Liggtimret ersattes av sågat plank, först liggande i ganska grova dimensioner och sedan stående.

En bra plats att bygga på

Bebyggelsen har i äldre tider ofta placerats vid kanten av åker och äng, intill skogsmark eller berg. Odlingsmarken var för dyrbar att bygga på. Vidare ville man ha ett någorlunda torrt och dränerat ställe att bo på. Man försökte också lägga husen i lä av en bergknalle eller en skogsdunge och med väster-södersol.

Gårdar sågos åtskillige på Orust med artiga lägenheter, med sköna åkrar och ängar, som instängdes af kringliggande bärg och högder; hwarigenom de friades ifrån stark köld och blåst, samt behöllo längre de warme Solenes strålar.

Linné under sin resa i Bohuslän 1746.

Ekonomibyggnader

Ekonomibyggnadernas placering på gårdstunet är i vissa delar av landet mycket strikt ordnade enligt traditionens regler. Tjörn och södra delen av Inland har tillhört den sydsvenska traditionen med kringbyggda gårdar, medan mellersta och norra Bohuslän har haft vad man kallar fri husplacering. Orust tycks här vara ett övergångsområde där båda traditionerna förekommer. Man har här ofta byggt på tre sidor av gårdstunet.

Sjöbodar och ladugårdar

Även havets brukare har haft behov av ekonomibyggnader.

Fiskarna behövde bodar för redskap och segel, och skutskepparna magasin för varor och gods. Båtbyggarna började på 1880-talet att bygga sina båtar inomhus. Med den allt intensivare verksamheten på och kring saltsjön under 1800-talets senare hälft tätnade raderna av bodar och magasin utefter hamnar och stränder.

Sjöbodarna som vi idag ser som ett typiskt kännemärke och en självklarhet i kustbandet är alltså en relativt sen företeelse. Av gamla kartor att döma var sjöbodarna ganska få före 1800-talets mitt.

Förr fanns det även ladugårdar i fiskelägena. De flesta av dem är nu rivna, men några finns kvar som vedbodar eller magasin.

Folkmängden på Orust

Orusts befolkning har på de senaste 500 åren ökat från omkring 2 000 till över 15 000 personer. Denna folkökning har emellertid skett på ett oregelbundet sätt med kraftiga ökningar följda av befolkningsminskningar. Befolkningsfördelningen har varierat starkt mellan Orusts väst- och östsida. Vid början av 1500-talet finner vi en stor del av befolkningen i jordbruksområdena på södra Orust. Under sillfiskeperioderna vid slutet av 1500-talet grundlades några stora fiskelägen, och en flyttningsvåg mot dessa kan noteras från de närliggande jordbruksområdena. Fiskelägena gick dock kraftigt tillbaka under de svensk-danska krigen på 1670- och 1710-talen.

Vid mitten av 1700-talet återkom sillen i hittills oöverträffad mängd. Folkmängden ökade åter mycket kraftigt i skärgården. När sillen försvann år 1808 minskade befolkningen i fiskelägena. Däremot steg antalet jordbrukare kraftigt på den östra delen av Orust.

Folkökningen nådde sin kulmen efter 1800-talets mitt. År 1880 uppnåddes det högsta befolkningstalet, 18 129 invånare. Efter denna tidpunkt började en utflyttning som pågick ända till slutet av 1960-talet. De flesta som flyttade ut från Orust sökte sig till Göteborg och Uddevalla.

Trenden vände, och från 1970-talet fram till mitten av 1990-talet var inflyttningen stor, och befolkningen ökade med drygt 6 000 personer. Sedan mitten av 1990-talet har befolkningen stabiliserats på drygt 15 000 invånare.

Befolkningsutveckling

År

Morlanda, utom Skaftö

Tegneby pastorat

Myckleby pastorat

Summa

1528

450

950

700

2 100

1645

1 600

1 500

1 400

4 500

1750

1 500

2 200

2 000

5 700

1805

3 021

2 963

3 038

9 022

1880

5 154

6 312

6 663

18 129

1968

2 824

3 163

2 840

8 827

1990

3 251

5 917

5 072

14 240

2000

3 155

6 352

5 516

15 023

Källor: År 1528 = gengärden, år 1645 = kopskattelängden, därefter tabellverket (SCB).

Orust har sedan länge varit känt för sina duktiga båtbyggare. Båtbyggeriet har under många århundraden varit viktigt för ön. Orust har kommit att bli något av ett centrum för denna verksamhet i Bohuslän.

Den äldsta kända uppgiften om båtbyggeri med anknytning till Orust är från 1253 när kung Håkon Håkonsson lät bygga sig ett skepp på "Rafnsholt". Förmodligen avses Ramshult i Lyresund.

Under medeltiden var det egentligen städernas borgare som hade rätt att bygga båtar. På landsbygden förekom ändå ett omfattande båtbyggeri. Det var främst minst båtar för eget bruk som byggdes, men det blev även beställningsarbeten.

Alltsedan medeltiden finns det belägg för att större skepp byggdes i trakterna kring Uddevalla. År 1557 omnämns exempelvis att borgarna i staden ålades att bygga ett krigsfartyg till den danska örlogsflottan.

Efter Bohusläns övergång till Sverige 1658 ökade skeppsbyggeriet vid fjordarna innanför Orust. En anledning var att många skepp förstördes under de återkommande krigen. Tillgång fanns både på lätt åtkomligt virke och båtbyggare. Även vattensågar fanns inom räckhåll.

1749 skrev provinsialschäfer Qvistberg om Myckleby pastorat: "Näringsfången i Pastoratet gå merendels ut på Skeppsbyggerier och skogshyggen, hwarmedelst Gårdsbruken förwarlösas. I Torps Sockn eger nästan hwar bonde sin andel i någon skuta."

En av båtbyggarna i Myckleby pastorat var bonden och skeppsbyggmästaren Olof Andersson i Syltenäs som enligt Myckleby kyrkobok dog 1772. Säkerligen låg hans varvsplats vid Syltenäs hall, där senare många fartyg byggdes.

På Orust har båtbyggande ofta kombinerats med jordbruk. I de trakter som blev kända för sina varv var odlingsmarken ofta ganska begränsad och båtbyggeriet gav ett viktigt tillskott i ekonomin.

Under 1500- och 1600-talen uppstod ett antal fiskelägen i det yttre kustbandet. De som bodde på dessa platser ägnade sig utöver fiske även åt fraktfart. Skutor och båtar beställdes av båtbyggarna vid de inre fjordarna.

Båtbyggarna på Orust blev kända för sin skicklighet. När provinsialschäfern beskriver Stångenäset låter det så här:

"Båtbyggnaden är thetta Härad ej kunnigt om, utan leges gemenligen vid sådana byggnader någon bonde från Oroust till byggmästare, tå the sedan under hans uppseende sielfwa hugga och bygga. Men när Lysekihls skutor skola förhudas, måste nödvändigt en Oroustebo therom anlitas. Eljest kiöpes merendels båtar och skutor färdiga på Oroust, emedan här är föga tillgång på skog."

När näringsfriheten infördes i mitten av 1800-talet fick fraktfarten ett ordentligt uppsving. Då ökade fartygsbeståndet kraftigt i Bohuslän. Det blev en blomstringstid för varven på Orust.

På nordvästra Orust var Kungsviken, Brattås och Svineviken kända för sitt båtbyggeri. En annan plats med båtvarv var Söbben i Torps socken. Längs insidan av Orust kan nämnas Slussen, Krogane och Syltenäs. Även i Lyresund har det funnits flera varv.

Vid 1800-talets slut blev det en nedgång för det traditionella båtbyggeriet. Då hade ett stort antal kuttrar köpts in från England. Dessa kuttrar blev mycket populära och konkurrerade delvis ut de inhemskt byggda skutorna. De varv som byggde större segelskutor lades ned eller förändrade sin verksamhet.

Nöjesbåtar i trä eller plast

En bit in på 1900-talet blev det en specialisering av varvsnäringen. En del varv fortsatte att bygga bruksbåtar. Andra satsade på nöjesbåtar, först i trä och sedan i plast. I början av 1950-talet gjordes på Allmags varv på östra Orust de första experimenten i landet med att efter en amerikansk idé bygga båtar i plast. Metoden utvecklades och omkring 10 år senare tog tillverkningen fart på Orust. Plastbåtsindustrin är numer kommunens största näringsgren.

Det gamla båthantverket ersattes följdaktligen av en båtindustri. Fortfarande är dock inredningsarbetet något av ett hantverk med mycket inslag av trä.

Fisket har varit mycket betydelsefullt på Orust. Det är här i mellersta Bohuslän som vi finner de flesta av de äldsta fiskelägena. Dessa fiskesamhällen har uppstått där det funnits naturliga och bra hamnar. Det har också varit nära till de rika fiskevattnen i Nordsjön.

Fisket har till en del varit en binäring för den jordbrukande befolkningen. I fiskelägena finner vi emellertid kustbor som har fisket som yrke. Fisket på Orust kan delas in i sillfiske, storfiske och makrilldörj. Dessutom har det funnits ett kustnära småfiske som sysselsatt åldringar, kvinnor och barn. Till det kustnära fisket räknas även hummerfiske och ostrontäkt samt fiske efter kolja med småbackor.

En typ av fornlämningar med rötter i järnåldern, men som kan ha varit använda även senare, är fornborgarna. Kanske lite bortglömda ligger de fjorton hittills kända fornborgarna på Orust svåråtkomliga uppe på branta berg.

En fornborg är inte en stor välbyggd borg med väldiga murar och vallgravar. Det är en plats uppe på ett brant berg, där man med enkla stenmurar stängt av de klyftor och svackor där man har kunnat ta sig uppför berget.

Ett annat namn på fornborgar är "bygdeborgar", vilket kanske säger något om själva företeelsen. Traktens befolkning har kunnat ta skydd här i ofredstider. På flera borgplatåer finns källvatten, något som är en förutsättning för att de som tog sin tillflykt dit skulle kunna överleva en längre tids belägring.

På Orust finns många berg väl lämpade som tillflyktsorter. Dalgångarna kantas av branta berg, där man har en vid utsikt över nejden. På båda sidor om Valldalen (dalgången mellan Varekil och Henån) ligger flera fornborgar.

Det är svårt att ange exakt när fornborgarna anlades. 1983-1986 undersöktes fem av borgarna på Orust. Man fann då material från sen bronsålder ända fram till medeltid.

Hur långt fram i tiden borgarna kom att användas är svårt att säga. En mur på fornborgen i Hällsberg i Stala visade sig vara byggd tidigast på 1400-talet. Sedan de en gång anlagts har de säkerligen använts under en längre period.

De branta bergen med sina gamla stenvallar har ofta satt människors fantasi i rörelse. Det finns många sägner förknippade med fornborgarna. Följande skrev prästen Johannes Oedman 1746:

På Orustlandet har bott mäktiga Näskonungar, som for i härnad, det vill säga idkade sjöröveri och allehanda härjande, där de med sitt ständiga buller och oväsen, med krig gruvligen oroade detta land och ön, som är väl belägen och har goda hamnar runt om på alla sidor; ty som dessa Näskungar (vilka i forna tider varit två som regerat på Orust i de två häraderna, den ena i östra och den andra i västra häradet) städse rövat och oroat andra, så att denna ö må väl kallas Oroste land = en orolig plats och ställe; Minnesmärken efter sådana Näskungar är fyra slott eller fästningar som ännu syns genom sina "reliquier" och kvarlevor, där de stått nämligen på Borrefjäll, Borrewägg, Hitsefjell och Önnefjäll.

Det odlingslandskap vi har runt omkring oss är resultatet av många tusen års arbete med jorden. Idag är det få som är yrkesverksamma inom jordbruket. Men under en mycket lång tid har de allra flesta människorna i samhället inte bara bott på landet utan också arbetat där.

"Sanningens lag var uti hans mun, och det var intet ont funnet uti hans läppar" är Pastor Simsons egenformulerade gravskrift.

På Käringön berättas det än idag om pastor Simson. Han kom till ön år 1849 och stannade där till sin död den 23:e maj 1900. Han var mycket barsk och verkställde med hård hand sina idéer om hur saker och ting skulle skötas. Till exempel så lade han till de övriga kyrkohelgerna sina egna högtidsdagar: hans födelsedag, dagen han höll sin första predikan på ön och dagen då han tillfrisknat efter en svår sjukdom. Dessa var lika högtidliga som jul och påsk. Att dansa var förbjudet, likaså att röka, såväl inomhus som utomhus; vid första förseelsen fick man böta en riksdaler, vid andra två osv.

Han bodde med sin hustru och sina fosterdöttrar i prästgården. Denna hade ingen trädgård, varför Simson lät alla församlingsbor ta med sig en spann jord från Orust varje gång de varit där, och på så vis uppkom trädgården. Att kyrkogården skulle ha anlagts på samma sätt är däremot osant.

Mot slutet av 1800-talet kom ångbåtstrafiken på allvar igång längs Orusts kuster. Många bryggor byggdes. Regelbundna turer gick till Lysekil, Uddevalla och Göteborg. Många orustbor reste till torgmarknaderna och sålde sina produkter.

En annan förändring var att badgäster började dyka upp på somrarna. Sommarvillor och pensionat byggdes. Pastor Simson som höll sina öbor i Herrans tukt och förmaning i mer än 50 år, lär ha förhört ångbåtskapterna i kristendomskunskap innan han medgav att de fick lägga till på ön.

En av våra första reseskildrare är biskop Jens Nilssøn som gjorde visitationsresor 1594 och 1597 i Bohuslän. Biskopens skrivare noterade noga alla gårdar, vattendrag, kvarnar och broar som följet passerade under färden. Det är ganska lätt att på en karta följa biskopens färdväg över Orust 1594. Många av de äldre vägar och stigar han färdades på kan ännu återfinnas i landskapet.

Följet steg i land vid Vasseröds sjöbod vid Lyresund. Därifrån red biskopen till Tegneby kyrka. Sedan for han till Myckleby via Vrälands bro. Efter visitation tog biskopen vägen söder om Grindsby vatten till Ängs sjöbod, inte långt ifrån "en gaard heder Hanaa", (Henån). Från Äng lät biskopen sig ros över till Dragsmark och fortsatte sin resa genom landskapet.

Vägbyggen på Orust

Till in på 1700-talet utgjordes vägarna på Orust enbart av stigar. Det man använde vid transporter var klövjesadel eller släpa. Tyngre transporter företogs vintertid när marken var hård och isen låg på sjöar och vattendrag.

När Bohuslän blev svenskt saknade landskapet vägar som var farbara med vagn. En uppgift för den svenske landshövdingen Harald Stake blev att starta vägbyggandet. Han skrev 1662 i sin landshövdingeberättelse:

"Effter som icke heller her i Landzorten tillförne hafver warit någre sådanne Landzwäger, som man medh wagnar eller kiärror wäll hafwer kunnat färdas, vthen måst mestendehlss Landet igenom allt rjda, och till Lands inte annorledis kunnat före något bagaie än på häste bak eller serdelis dher till gorde små Slädor och släpor. Dy hafwer man för een tidh sedan taget sigh före, att låte giöre och vprödie Landzwägar igenom Landet..."

Det som man först gjorde var att bygga ut den nord-sydliga länshuvudvägen, den vi idag kallar E6:an. Först under 1730-talet började man anlägga landsvägar på Orust. 1734 vittnas det att på Orust "af urminnes tijder ej warit nogen landswäg" utan orustborna hade väghållningsskyldighet på Inland. 1739 nämns flera enklare vägar på Orust, däribland Svanesund-Skåpesund, Svanesund-Ellös och Varekil-Assmunderöd. Väg till Nötesund saknades.

Gästgiverier

Långt tillbaka i tiden sökte resande kost och logi hos dem som bodde längs vägarna. Stormännens resor innebar dock stora påfrestningar för de bönder som blev tvungna att ta emot dem. Kungen och hans fogdar och tjänstemän kunde fritt ta in hos allmogen. Detta kunde vara nog så betungande. Dessutom missbrukades systemet. För att komma till rätta med dessa olägenheter försökte man ordna gästgiverier och skjutsar. I Norge kom bestämmelser om tavernor (gästgiverier) redan i slutet av 1200- talet.

De krig som stormakten Sverige under 1600-talet invecklade sig i medförde ytterligare ökad samfärdsel inom landet. För att klara det nya resebehovet tillkom en gästgiveriförordning. Enligt denna skulle gästgiverier finnas utefter de allmänna landsvägarna med två mils avstånd från varandra. Gästgivaren skulle erbjuda de resande mat och logi. Dessutom skulle han skjutsa dem vidare till nästa gästgiveri. Därför mättes vägarna och försågs med milstolpar som ursprungligen var av trä, men som senare höggs ut av sten.

På Orust finns flera milstenar bevarade. En står vid Assmunderöd och är försedd med årtalet 1751. En annan finns intill vägkorsningen vid Hogen i Tegneby socken. Man mätte upp vägavstånden så att de resande skulle veta hur stor skjutslegan (betalningen) skulle vara, eftersom den betalades per mil. Den mil det rörde sig om var den gamla svenska milen, som var nära 10,7 km (10.688 m).

På Orust dröjde det innan systemet slog igenom, men från 1700- talets slut och under nästan hela 1800-talet fanns det drygt tio gästgiverier på ön. Att resa från Uddevalla till Mollösund via Nötesund, Henån, Hogen och Nösund kostade ungefär nio kronor år 1890. Denna kostnad motsvarade 14 dagars jordbruksarbete eller 8 liter brännvin.

I och med att järnvägar började anläggas konkurrerade dessa ut skjutsarna och de gästgiverier som inte låg i anslutning till järnvägslinjerna. Denna utveckling började i övriga Sverige redan på 1850-talet men lät i Bohuslän vänta på sig till 1900-talets första årtionde då Bohusbanan byggdes. 1915 hade antalet skjutsstationer och gästgiverier i Bohuslän redan mer än halverats. På Orust fanns då ännu åtta gästgiverier: Nösund, Hälleviksstrand, Ellös, Henån, Assmunderöd, Hogen, Varekil och Svanesund. Gästgiverisystemet upphörde helt inom ett par år och 1933 upphävdes skjutsstadgan.

Färjelägen och överskeppningsställen

När man färdas i Bohuslän stöter man ständigt på vatten, älvar, sund och fjordar. Det har därför funnits många färje- och överskeppningsställen. Så även till Orust. År 1890 kunde man ta sig till Orust via färjelägena Nötesund, Svanesund och Skåpesund. Vidare fanns båtförbindelser med exempelvis Nösund, Mollösund, Ellös och Käringön. Det mest betydelsefulla färjeläget har varit Svanesund. Det har byggts ut flera gånger för att klara de ökade kraven från bil- och busstrafiken.

Ångbåtsepoken

Eftersom längre resor till lands var besvärliga, spelade färdvägarna till sjöss en långt viktigare roll än idag. Vattnet skilde inte bara Orust från fastlandet utan det förenade också.

På sätt och vis finns det fog för påståendet att förbindelserna i skärgården är sämre nu än för 100 år sedan. Då stod ångbåtstrafiken på sin höjdpunkt. De stora rederierna var Bohuslänska Kusten och Marstrandsbolaget. Så sent som 1914 sjösatte Marstrandsbolaget sitt sista flaggskepp "Bohuslän" som på endast sex timmar kunde avverka traden Göteborg - Kungshamn via bl.a. Mollösund och Gullholmen.

Någon vågade så sent som på 1940- talet tro att länets "geografiska struktur är sådan att ångbåtstrafiken aldrig kommer att undvaras". Men följande årtionde kom ändå ångbåtarnas stolta epok att gå i graven.

Nya färdmedel och vägar

När den gamle Hans Berntsson i Tveteberg i Tegneby socken omkring 1880 stod och högg ved fick han se en så kallad velocipedryttare (cyklist på en höghjuling) nere vid landsvägen. Hans förstod genast att timman var slagen. Han sprang in i huset och sade, att nu hade han sett djävulen själv fara förbi på ett spinnrockshjul och rulla en svans efter sig.

Det berättas att den första automobilen på Orust anlände 1913 med Sven Hedin bakom ratten - eller kanske satt han bredvid sin chaufför. Melin Åkerström med Svanesunds första T-Ford var på 1920-talet den förste taxiidkaren på östra Orust.

Under årtiondena kring sekelskiftet planerades järnvägsförbindelser på många håll i Bohuslän. Så även på Orust, där man 1887 tänkte sig att förbinda Ellös med Uddevalla via Flatön. De flesta av dessa planer realiserades aldrig. Istället blev det busstrafiken som på nya eller förbättrade vägar kom att nå ut till kustens samhällen. Till Svanesunds färjeläge anskaffades en större bilfärja 1926 och då kunde busslinjen Stenungsund - Ellös invigas.

1938 byggdes Skåpesundsbron (1980 ersatt med en ny). 1958 byggdes Sveriges första tunnel. Den byggdes i Boxvik, nordväst om Nösund och är även Sveriges kortaste med sina 74 meter.

1966 invigdes överfarten med bro och tunnel vid Nötesund. 1960 hade Tjörnbroarna blivit klara. Genom alla dessa broar blev Orust sammanlänkat med fastlandet.

Kontakt

Vi svarar på frågor om kommunens service och verksamhet. Ring eller skicka e-post till kontaktcenter.

Hjälpte denna information dig?

Saknar du någon information?
Har du synpunkter på den här sidan så tar vi tacksamt emot dem. På det sättet kan vi arbeta för att göra innehållet på sidan ännu bättre.

Beskriv vad som felaktigt eller saknades

Ange din e-postadress om du önskar svar på din synpunkt.
Det du skickar till kommunen blir allmän handling. Du kan läsa mer om det på sidan om offentlig handling.