Orust under 1000 år

Detta är en berättelse i ord och bild om Orust under de gångna tusen åren.

De gångna tusen åren

Berättelsen har sammanställts under 1999, förra årtusendets sista år. Text: Folke Almegius. Bild: Gurlie Lindén, med flera.

Under denna tusen år långa period har utvecklingen och förändringen av vårt samhälle och våra levnadsvillkor varit enorm. Men dessa förändringar kommer nog att vara obetydliga jämfört med vad som kommer att hända under de kommande tusen åren.

Vikingatiden

När 1000-talet började var Orust en del av det norska området Viken.

Med Viken menades hela området mellan Oslofjorden och Göta älvs mynning. Namnet Viken anses ligga bakom beteckningen "vikingar". De första vikingarna kom kanske från våra trakter. Ett minne från vikingatiden är runstenen i Nedre Hoga. Andra minnen är sägner om byggande av stora vikingaskepp på Orust.

Bergflickan på Orust

Bergflickan på Orust är namnet på Bohusläns första historiska roman. Den har undertiteln "Den siste hedningen i Norge". Boken skrevs av Jacob Ekelund och utkom 1831.

Handlingen utspelar sig omkring 1060-70 på Orust och Tjörn. Vikingen och hedningen Halvdan lämnar Harald Hårdrådes hov i Trondheim och seglar till Orust. Där bygger han sin gård ensligt för att få vara i fred för kristendomen. Men dottern Alfhild blir kär i den kristne hövdingasonen Alf från Tegneby. Till slut låter även Halvdan döpa sig.

Myckleby - den stora byn

Ortnamn på -by och -landa är exempel på namn som utvisar den allra äldsta bebyggelsen vi känner till. Gårdar med dessa namn härstammar i regel åtminstone från järnåldern. Långelanda och Morlanda samt Tegneby och Myckleby är exempel från Orust där ett gårdsnamn blivit namn på hela socknen. Dessa gårdar har säkert under lång tid varit viktiga centrum. Myckleby betyder just "den stora byn".

Befolkningen på Orust, som under 1000-talet gissningsvis uppgick till 1000 invånare, bodde samlad i byar med stora skogsområden emellan. Gårdarna bestod av ryggåsstugor med många små ekonomibyggnader. Runt dem låg kålgårdar och åkrar för odling av brödsäd. Sedan kom ängsmarken där hö skördades. Längre från gården låg hagarna och skogen där boskapen betade. Fiske och jakt var säkert också viktigt för försörjningen. I kustbandet fanns knappast alls någon bebyggelse.

Ormen Långe

Enligt en gammal sägen var Olav Tryggvassons krigsskepp Ormen Långe byggt på Orust. Inget hindrar att sägnen är sann. Ekskogen stod tät i Bohuslän enligt de isländska sagorna. Båtbyggarkonsten måste ha varit urgammal eftersom orustborna är kringflutna av vatten. Under 1200-talet byggdes med säkerhet ett stort skepp på Orust på beställning av den norske kungen Håkon Håkonsson.

Ormen Långe deltog omkring år 1000 i sjöslaget vid Svolder. Norrmännen under Olav Tryggvasson blev där besegrade av svenskarna och danskarna. Ingen vet säkert var Svolder låg. Några hävdar att det var vid ön Ven i Öresund. I varje fall har Ormen Långe uppmärksammats genom en utsmyckning på Hamntorget i Henån.

Rulla på Rallehed

Kristendomen nådde säkerligen Bohuslän redan under 900-talet. Den danske kungen Harald Blåtand berömmer sig på Jellingestenen från omkring 965 av att han "gjort danerna kristna". Men hedendomen med de gamla asagudarna Oden, Tor och Frej i centrum var nog långt in på 1000-talet den religion som Orustborna främst höll sig till. På platsen där Tegneby kyrka byggdes stod enligt traditionen förr ett avgudatempel. Det kallades Rulla på Rallehed.

Nu må tro, Rulla på Rallehed har fått bjällra Det var en gammal kvinnas spefulla ord, när hon för första gången fick höra klockorna i Tegneby kyrka. Vad hade väl den att ge som inte gamla hednatemplet Rulla klarat av? Kyrkan har byggts just där detta legat. Strax väster om Rulla låg den gamla offerlunden på Rallehed. Denna sägen återger Johan Ödman i sin bok Bohusläns beskrivning från år 1746. Han menade att Tegneby kyrka var en av de allra äldsta i Bohuslän, kanske den första på Orust och Tjörn. Det är inte otroligt för detta var en betydande trakt på Orust.

Runt kyrkan i Tegneby berättar ortnamnen ännu idag om att platsen varit ett hedniskt centrum. Kyrkan ligger på Gillebys mark. Gilleby betyder "byn där hedniskt gille hålls". Strax intill ligger Håv, säkert syftande på "gudahov". Mitt emot kyrkan finns gården Torsby, som mycket väl kan vara uppkallad efter asaguden Tor.

Runstenen

Vikingatidens skrift var runor. Runor hade man lärt sig rista flera hundra år tidigare. Runstenen i Nedre Hoga är kanske rest redan på 800-talet. Den står vid ett gravfält från järnåldern. Stenen har 22 runtecken. Texten är svårtolkad och innebörden omstridd. De flesta forskare menar att det är en minnessten rest över en man vid namn Ramund. En man som inte dött hemma. Kanske var han med i något av vikingatågen till England.

På Orust kan gamla ortnamn som Skeppsviken och Snäckeviken berätta om vikingatida skepp. En snäcka var namnet på ett mindre skepp. En vik med namnet Snäckeviken ligger i Torps socken på Söbbens mark. Namnet är belagt i skrift redan på 1300-talet. Snäckeviken var i skattehänseende beteckning på ett område på norra Orust.

Ortnamnet Skeppsviken förekommer på flera platser. Ett Skeppsviken ligger på Rossön, som enligt traditionen var ett gammalt vikingasäte. Rossön var då en kringfluten ö. Vattnet stod för tusen år sedan omkring tre meter högre än nu på Orust. Åtminstone vid högvatten gick det att segla genom hela Morlandadalen längs åarna som mynnar i Bjönni och Boxvik.

Kristendomen

Redan under 900-talet hade kristendomen nått Danmark. Den danske kungen Harald Blåtand, som dog omkring 985, var kristen. I Norge kristnades befolkningen, ofta med våldsam hand, av Olav Tryggvasson strax före år 1000. En av hans efterföljare, Olav Haraldsson, som stupade vid Stiklastad i Norge 1030, blev helgonförklarad. Till hans grav i Nidaros, där Trondheims domkyrka byggdes, vandrade sedan fromma pilgrimmer under hela medeltiden.

Kung Sverre i Svanesund

Sverre, som var uppväxt på Färöarna och prästvigd, begav sig 1176 till Norge. Han hävdade att han var son till en tidigare norsk kung, Sigurd Haraldsson.

Snart samlades många missnöjda "birkebeinare" kring honom. De var fattiga män som råkat illa ut och flytt från sina gårdar under krigen i Bohuslän. I brist på kläder band de björknäver om sina ben, därav namnet "birkebeiner". På Sörbo i Hedekas valde de 1177 Sverre till kung. Resten av sitt liv ägnade han sedan åt att kuva sina fiender.

År 1197 kom Sverre med sin flotta inomskärs till Orust. Han behärskade då i stort sett hela Norge. Endast orustborna och inlandsborna var ännu inte knäckta. Han lade till vid "Nautasund" (Nötesund) och sedan vid "Svanhals" (troligen vid Halsenabb).

Med denna plats avses säkerligen Hals vid Svanesund, som ligger ett stycke söderut. Sverre var vid denna tid kung över hela Norge. Dit hörde också Bohuslän, men han hade många motståndare kvar, framför allt här i landskapets södra del. Orustbönderna var välbärgade och mäktiga, med en politisk ledare som i motsats till Sverre bevakade deras intressen.

Sommaren 1200 återkom kung Sverre till Orust med sin flotta efter att ha förföljt sina fiender långt söderut. Då stämde orustborna till möte, enligt traditionen på Hälletinget, en bergsplatå nära det nuvarande färjeläget. Orustborna hade tillhört Sverres motståndare baglerna. Nu tvingade han bönderna till underkastelse och tog deras hästar. Hästarna behövde han för att fortsätta kriget till lands.

Här ska han ha hållit ting med bönderna och lär inte ha blivit mer populär, för han tvingade orustbönderna att lämna ifrån sig sina hästar, som han tog med sig norrut i Bohuslän.

Vid Hälletinget står idag två resta stenar. De ingår i en stenkrets med sju stenar, de övriga fem är kvar på sina platser men kullfallna. Fornminnet är en domarring. Namnet beror på att man länge trodde det rörde sig om tingsplatser. I själva verket är de 2000 år gamla gravar från tidig järnålder. De döda brändes på bål och askan gravsattes inom stenkretsen.

Bergsplatån intill domarringen kan däremot ha varit en tingsplats. Platån har sedan länge kallats Hälletinget och har ett utmärkt strategiskt läge med vidsträckt utsikt över fjorden åt bägge håll.

Under tinget sägs Sverre ha stått på det stora flyttblocket i kurvan på andra sidan vägen, kallat Kåre sten. Enligt en gammal sägen har ett bergtroll gömt nyckeln till en silverskatt under stenen. Skatten skall finnas i Svantåsaberget omkring en kilometer söder om Hälletinget, och den kvinna som föder sju välartade pojkar i rad kommer att hitta nyckeln.

På Hälletinget hölls i början av 1900-talet stora folkfester med fanborgar och politiska brandtal. 1924 byggdes på bergsplatån ett societetshus, som blev ett uppskattat dansställe. Det revs 1966.

Sigurd Jorsalafar

Kongahälla, som var kungsgård redan på 900-talet och sedan blev Bohusläns första stad, var under 1100-talet en viktig stödjepunkt.

Staden låg vid Nordre Älv några kilometer väster om nuvarande Kungälv. År 1100 samlades i staden de tre nordiska kungarna för
att bestämma gränserna mellan sina riken och sluta fred sinsemellan.

Under 1120-talet gynnades staden av den norske kungen Sigurd, som kallades Jorsalafar eftersom han besökt Jerusalem. Han hade fört hem en flisa av Kristi kors som förvarades i kyrkan i Kongahälla. Allt förstördes dock när Kongahälla plundrades av venderna, ett nordtyskt folk, 1135.

Sockenkyrkorna

De äldsta kyrkorna på Orust har säkert varit enkla träkyrkor. Tegneby kyrka var troligen äldst och tillkom kanske redan under 1000-talet.

Den första kyrkan i Myckleby, som var centralbygd på östra Orust, bör också ha tillkommit ganska tidigt, kanske redan omkring 1100. Under samma århundrade kan även Långelanda och Stala kyrkor ha byggts.

Befolkningen synes ha ökat snabbast på södra Orust. Ett skäl kan vara att jordmånen är bättre där.

På inre Orust avslöjar de många ortnamnen på -röd att röjning av skog varit omfattande. Att till och med en hel socken, Röra, vilket namn betyder "röjningarna", uppkallats så, bör betyda att denna trakt är tämligen ung. I Röra kyrka finns dock en dopfunt av täljsten som kan vara från 1100-talet. Har den stått där från början är den äldsta kyrkan från samma århundrade.

Några av kyrkorna på Orust kan ursprungligen ha varit s.k. högendis-kyrkor. Sådana byggdes som privatkyrkor av någon storman innan de blev sockenkyrkor. En sådan är troligen Morlanda kyrka, som dyker upp först under 1300-talet och kan vara byggd av innehavaren till Morlandagodset. En annan kan vara Torps kyrka, som ligger intill den medeltida stormansgården Ström. En orsak till att dessa kyrkor från början kanske ej varit sockenkyrkor är att de inte ligger centralt i socknen.

Socknar, präster och lagar

Under 1100-talet uppstod genom kyrkornas tillkomst förmodligen de flesta av våra nuvarande socknar. Det var dock inte säkert att man fann en utbildad präst till varje kyrka. Sockenborna fick istället utse någon annan lämplig person eller dela präst med grannsocknen. Ännu under 1500-talet fanns det bara en präst i hela Myckleby pastorat och samma i Tegneby. Prästen höll två mässor varje söndag, en i huvudkyrkan och en i någon av annex-
kyrkorna.

Först från 1300-talet känner vi en del präster vid namn. De kalla- des "sira" och skulle enligt kyrkans krav leva i celibat. Men så långt från påven i Rom var det en och annan som var "sambo" och hade barn.

Den landskapslag som gällde för Bohuslän var Borgatingslagen. Den var som andra tidiga lagar ej upptecknad utan hölls i minnet av en lagsagoman. Tvistemål som måste avgöras av domstol fick föras på tingsplatsen i Sarpsborg där lagsagomannen redogjorde för lagen. Någon verkställande myndighet fanns inte. Den som vunnit ett mål fick själv bestraffa den skyldige eller kräva ut sin rätt med hjälp av andra.

Tegneby den första kyrkan

Den första kyrkan som byggdes på Orust var enligt traditionen Tegneby kyrka. Denna tradition är säkerligen ganska pålitlig. Dels bodde kungens hövding eller "thegn" där, dels var trakten ett centrum för öns bofasta.

Hövdingarna var förr ofta också religiösa ledare. Tegneby kyrka skall ha byggts på det gamla avgudatemplet Rulla. När avgudakulten upphörde bör det ha varit naturligt att hövdingen fortsatte som kristen ledare innan han fick bistånd av en präst.

I folkminnet har många berättelser bevarats om jättarnas missnöje med de nya kyrkorna och inte minst kyrkklockorna.

  • I Tegneby klagades över att Rulla på Rallehed fått bjällra.
  • I Långelanda var jätten i Svantåsaberget så förgrymmad över Långelanda kobjällra att han flyttade till Norge.
  • Många flyttblock i terrängen kallas "jättekast" eftersom man trodde jättarna kastat dessa mot kyrkorna.

Innan Tjörn fick någon kyrka lär tjörnborna ha besökt mässan i Tegneby. En gammal sägen berättar om en tjörnbo vid namn Hierulf. Han var så from att han kunde gå på vattnet. Det måste ha varit en vacker syn när han om söndagarna kom vandrande över Stigfjorden! Men slutet blev tragiskt. En varm söndag slumrade han till i kyrkan och drömde att han såg djävulen sitta framför sig i bänken och skriva upp alla som sov under mässan. Djävulen skrev på en skinnlapp, ett pergament. När lappen höll på att ta slut sökte djävulen töja ut den genom att bita i ena änden och dra med sin klo i den andra. Klon lossnade och djävulen slog huvudet i stenväggen. Den fromme Hierulf vaknade och skrattade så högt i kyrkan, att han störde gudstjänsten. När han sedan skulle hem kunde han inte längre gå på vattnet. Hierulf fick alltså i fortsättningen färdas i ekstock.

En ekpaddel hittades 1953 i Henån under grävarbeten för dåvarande mödravårdscentralen. Paddeln är väl bevarad. Dess ålder kunde fastställas genom dendrokronologi. Detta innebär att man jämför årsringarna med andra daterade fynd. Den yttersta årsringen befanns vara från 1126. Lägger man till cirka tjugo år för den försvunna ytveden blir slutsatsen att trädet som paddeln gjordes av höggs omkring 1150.

Kungamakten

Under 1200-talet får den norska kungamakten ett mer stabilt grepp över landet. Handeln och städerna gynnas. Välståndet ökar. Kyrkor och kloster byggs och får ökade inkomster genom jordförvärv. Lagstiftningen centraliseras. Beskattningen organiseras genom att landet indelas i områden, s.k. skeppsredor.

Dragsmarks kloster

Håkon Håkonsson var en av de första norska konungar som kröntes av den katolska kyrkan. Han förstod vikten av ett nära samarbete med kyrkan för att stärka kungamakten. I Bohuslän lät han grunda Dragsmarks kloster 1234. Till dess underhåll skänkte han ett stort antal gårdar. Med tiden kom klostret att äga många gårdar på Orust, främst i socknarna Morlanda, Röra och Torp. Klostret fungerade både som skola och handelscentrum. Munkarna hade bland annat ett eget skepp vid namn "Draxmarken" som seglade på Danmark.

Orustgårdarna fick betala skatt till klostret ända fram till 1658. Från Torps socken berättas att man fick leverera "mareskädder". Klostret var helgat åt jungfru Maria och platsen kallades Marieskog. Därför kallades fisken för "Mariaskäddor".

Koggen i Mollösund

Ett bevis för att tidig handel med bland andra Hansans skepp bedrevs längs Bohuskusten hittades 1979. Det var resterna efter en kogg som sjunkit vid Mollön. Mollösund blev tidigt en viktig gäst- hamn. Hansans skepp anlöpte säkert hamnen ofta. Här fanns det proviant och vatten att bunkra innan seglatsen fortsatte.

En kogg var ett ganska lastdrygt skepp med hög bordläggning. Den seglade lugnt i sjön men var hopplös att kryssa med eftersom den var riggad med råsegel och hade obetydlig köl. Inga ursprungliga koggar finns knappast längre bevarade. Därför är fyndet på havsbotten intressant. Det funna trävirket förvaras i Bohusläns Museum.

Ordost

Under stavningen Ordost eller Ordoust dyker namnet Orust upp i källorna omkring 1200. "D"-ljudet i Ordost levde kvar i dialekten ännu in på 1900-talet. Stavningen med "d" avslöjar att första leden i Orust sannolikt kommer av ett fornnordiskt ord "urd", som betyder nedrasade stenar, stenig sluttning etc. Rasbranter med sten finns främst i det sydvästra kustområdet. De människor som gett Orust dess namn bör först ha sett ön från havet. Det förklarar be- nämningen "urd". Den senare delen av Orust, -oust, kan betyda "öde land, öken". Innebörden av namnet Orust blir enligt detta "stenigt och öde land".

Norrut från Boxviks kile ligger stora rasbranter med sten. I ortnamnen Ulvsebergen och Urshagen i området ingår sannolikt det fornnordiska ordet "urd".

Skeppet Korsuden

Under början och mitten av 1200-talet regerade i Norge kung Sverres sonson Håkon Håkonsson. Under hans över 40 år långa regeringstid stärktes kungamakten betydligt. Han gynnade handeln och anlade bland annat staden Marstrand. För att kontrollera riket höll han en stor flotta.

År 1253 anlöpte han Hermanösund innanför Gullholmen. Då be- rättas det att han hämtade sitt nybyggda skepp "Korsuden" vid "Rafnsholt". Med all sannolikhet avses Ramshult i Lyresund.
Skeppet lär ha haft väldiga dimensioner och hade högre bord- läggning än äldre traditionella vikingaskepp. Fredliga handels- resor var nu minst lika viktiga som krigiska vikingatåg.

Skeppsredor

Omkring 1200 delade kung Sverre in Bohuslän i skeppsredor. Orust kom att bli två skeppsredor medan Tjörn endast blev en. Socknarna Stala, Långelanda, Myckleby och Torp blev den ena och Tegneby, Röra och Morlanda den andra. I varje skeppsreda fanns det 40 lider med 4 gårdar i varje lid. Varje lid skulle utrusta en krigare till det skepp som skeppsredan svarade för. Ett skepp skulle ha 40 krigare eller roddare.

Uppläggningen liknade den ledungsorganisation som fanns i övriga Norge. Sannolikt gjordes inte denna indelning längre för att värva krigsfolk utan hade övergått till en fast skatt. Den blev den äldsta ordinarie skatten. Ledungen kom med tiden att följas av många fler skatter. Rester av indelningen i lider ses ännu i 1568 års jordebok.

Benämningen skeppsredor bestod ända till dess Bohuslän blev svenskt 1658. Fogden kallades "ridfogde". Indelningen behölls av den nya svenska överheten. Områdena kallades dock härader istället.

Det är inte säkert att gårdsantalet på Orust under 1200-talet räckte till 80 lider. Man har ändå delat Orust i två skeppsredor eftersom befolkningsantalet måste ha varit alldeles för högt för bara en. Kanske bodde det inemot 10 personer på varje gård. I så fall bestod Orust vid 1200-talets slut i bästa fall av 3 000 invånare. Invånarantalet har i så fall tredubblats sedan år 1000. Det är ingen omöjlighet. 1200-talet var ett förhållandevis fredligt århundrade. Utvecklingen gynnades av nya hamnstäder och ökad handel.

Bild på indelningen av Orust i två skeppsredor på 1200-talet

Orust delades in i två skeppsredor. Socknarna Stala, Långelanda, Myckleby och Torp blev den ena och Tegneby, Röra och Morlanda den andra.

Den händelse från 1300-talet som eftervärlden mest kommer ihåg är utan tvekan digerdöden. Berättelser om denna katastrof, som skall ha ödelagt hela socknar, återfinns överallt i Skandinavien. Hur pestens härjningar påverkade Orusts utveckling är svårt att bedöma. Att en jordbrukskris med ödegårdar och sämre skördar inträffade efter 1300-talets mitt är känt. Men klimatet blev också kallare vid denna tid. Detta har säkert också haft stor betydelse.

Biskop Eysteins röde bog

Under 1300-talet ökade sockenkyrkornas jordägande mycket kraftigt. Främst var det genom gåvor till kyrkan för att få gravplats eller årliga själamässor efter döden som egendomen ökade.

Digerdöden måste ha inneburit ett kraftigt tillskott av gårdar till kyrkan. År 1388 upprättade biskop Eystein i Oslo en jordebok över allt vad kyrkan i hans stift då ägde. Boken har senare inbundits i rött omslag och kallas därför "Röde bog".

Varje sockenkyrka ägde ett stort antal gårdar eller gårdsdelar utöver prästgården. Gårdarna arrenderades ut och bör ha gett, åtminstone när befolkningen återhämtat sig, en god inkomst. Kanske är det vid denna tid, 1370- och 1380-talen som stenkyrkorna ersätter de äldre träkyrkorna.

Alla de medeltida kyrkorna på Orust utom Morlanda är sedan länge rivna. De nuvarande "Tegnérladorna" är från 1800-talet
och av föga kulturhistoriskt värde. Morlanda kyrka är den enda på Orust som har medeltida ursprung. Delar av korkyrkans vägg lär härstamma från 1300-talet. Kyrkan har utvidgats flera gånger men blev inte som alla andra kyrkor på Orust riven under 1800-talet.

Digerdöden på Orust

Digerdöden (efter fornsvenska "digher", stor) var en böldpest som nådde Europa från Asien och spreds av råttor. År 1349 kom en pestsmittad engelsk kogg till Bergen i Norge. Därefter dröjde det inte länge förrän pesten spred sig över hela landet. Nästa år, 1350, nådde den Sverige.

Det tog ofta bara tre dagar från det man blev sjuk till dess man dog.

Det började med äpplestora svulster i ljumskar och armhålor. Snart spred de sig över hela kroppen. Sedan uppstod stora svarta fläckar överallt innan döden inträdde. Ibland försökte man, under svårt lidande, att skära upp bölderna men någon bot stod knappast att få. I Sverige bedömer man att omkring en tredjedel av befolkningen dog.

På Orust finns gamla sägner upptecknade om hur fasansfullt den svarta döden slog till. En sägen berättar att det bara blev två människor kvar på Orust. Det var en kvinna från Nösund och en man från Klevedal i Torps socken. Kvinnan gick upp på Boxviks vette och tände ett bål. Då svarade mannen med röksignaler från ett berg på norra Orust. De två sökte upp varanda och blev stamfäder till befolkningen på Orust.

En annan sägen berättar att det i Röra socken på 1300-talet funnits två kyrkor. Den ena blev kvar men den andra, som stått vid de s.k. Stadsstenarna på Utegårds mark övergavs på grund av att folket dog ut.

På platsen fanns sju bautastenar som sägs utvisa platsen för en kyrka som övergavs på grund av att folket dog ut under digerdöden. Men området förstördes till stor del på 1950-talet när landsvägen breddades.

Hur stor del av befolkningen på Orust som dog i pesten under 1350-talet är svårt att bedöma. Tjörn lär ha drabbats mycket hårt. Enligt en forskare dog 80% av befolkningen. Orusts befolkingstal kan ha sjunkit till under 1 000 personer. Sedan har bygen sakta återhämtat sig. Men ännu 1528, när den första bevarade skattelängden upprättas, syns folkmängden endast uppgå till cirka 2 100 personer.

Erikskrönikan

Omkring 1335 skrevs en rimkrönika om den svenska Folkungaättens bedrifter med hertig Erik som huvudperson. Rimkrönikan grundar sig på historiska händelser men är mycket partisk i sin framställning. En del av händelserna utspelar sig i Orusts närhet.

Hertig Erik var son till den svenske kungen Magnus Ladulås. I början av 1300-talet bröt han med sin bror kung Birger och skapade ett eget furstendöme i Västsverige. Genom gifte med den norske kungen Håkons dotter Ingeborg fick han Bohuslän. Erik behärskade dessutom Västergötland och norra Halland. Han residerade på Ragnhildsholmen mitt emot Kongahälla.

Hertig Erik slutade sitt öde 1318 som fånge hos brodern Birger på Nyköpings slott. Men Birger fördrevs och Eriks treårige son Magnus blev vald till kung i Sverige 1319. Magnus Eriksson ärvde samma år den norska kungakronan efter sin morfar Håkon. De båda länderna var sedan i personalunion till 1355 då Magnus son Håkon blev kung i Norge.

Kung Håkon nämns i ett pergamentsbrev från 1611 som räknar upp äldre gårdsköp i Varekilsnäs på Orust. Ett av gårdsköpen ägde rum i kung Håkons sjätte regeringsår, dvs. år 1361. Håkon gifte sig med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Efter hans död 1380 kom hon helt att dominera scenen i Norden. Genom sitt kraftfulla agerande sammanförde hon de tre nordiska rikena till en union. Efter mötesplatsen för överenskommelsen kom denna union att kallas Kalmarunionen.

Under 1300-talet var riddarspel och torneringar ett viktigt tillfälle för kungamakten att glänsa och hävda sig.

I Baerglyota rudi

Biskop Eysteins röde bog från 1388 är en guldgruva för ortnamnsforskaren. Många av gårdsnamnen påträffas här för första gången i skrift. Gårdsnamnen på -röd är står fortfarande skrivna i två ord vilket bör innebära att uppodlingen då ej var särskilt gammal.

Många ortnamn får tack vare "röde bog" sin förklaring. Ett av dem är Beläteröd i Myckleby socken. Redan på 1500-talet hade gårdsnamnet fått uttalet och skrevs "Belletre". Men Eysteins jordebok visar att namnet är en sammandragning av "Baerglyota rud" dvs. "Bergljots röjning". Bergljot är ett kvinnonamn. Rödsnamnen innehåller nästan alltid ett mansnamn, såsom Björneröd, Gunneröd, Angrimseröd. Beläteröd är den enda gård på Orust som är uppkallad efter en kvinna.

Myckleby kyrka hade fått 6 öresbol i Beläteröd (förmodligen halva gården) mot att upplåta gravplats till en bonde Ivar Björnsson, hans hustru och deras barn. Kanske var familjen ett offer för digerdöden?

På Orust synes de medeltida stenkyrkorna främst ha tillkommit under 1300-talet. De bestod av kor och korkyrka samt kanske någon gång även en absid. Detta är ett försök till rekonstruktion av medeltidskyrkan i Myckleby. Detta är ett försök till rekonstruktion av medeltidskyrkan i Myckleby.

Sira Olav

Den förste Orustpräst vi vet namnet på är Olav Jonssön ifrån Tegneby. Han nämns som präst under åren 1374-1396 och skrivs vanligen "sira Olav".

Han förekommer i den första kända handlingen från Orust, ett gåvobrev upprättat i Tegneby den 9 januari 1374. Brevet finns återgivet i det norska diplomatariet. Det handlar om en bonde Steinar Helgessön som skänker en del av gården Skantorp till Tegneby kyrka för gravplats åt sin son Jon.

Sira Olav nämns i flera samtida brev. Han synes ha dött omkring 1400. I ett tillägg till biskop Eysteins jordebok från omkring 1410 står det om en gåva att den mottagits av sira Olav som "förr sang" i Tegneby. Ordvalet "sang" avslöjar att just sjungandet av mässor (på latin) var mycket viktigt i den katolska gudstjänsten.

Träldomen

Det gamla nordiska samhället bestod av både fria och trälar. Under medeltiden blev trälarnas antal allt mindre. Bland annat berodde detta på att vikingatågen upphört.

Inga fångar hemfördes längre. En annan orsak var att kristendomen inte gjorde skillnad på fri och träl. En träl kunde till och med bli präst. Många trälar frigavs av sina husbönder som en from gärning i testamentet.

När Magnus Eriksson i Skänninge stadga 1335 förbjöd träldomen var det inte många ofria kvar i samhället.

Kalmarunionen

Efter digerdödens härjningar och jordbrukets tillbakagång dröjde det långt in på 1400-talet innan landsbygden återhämtade sig.

Befolkningen på Orust uppgick vid århundradets slut till cirka 2000 personer. Huvudnäringen var jordbruk. Några storgårdar etableras, däribland Morlanda säteri. På Rossön uppträder en frälsesläkt Green.

Kalmarunionen från 1397, som innebar att Sverige, Norge och Danmark förenades, medförde både långa fredsperioder och flera unionskrig. Ekonomiskt var unionen fördelaktig för en gränstrakt som Bohuslän. Handeln med Dalsland och Västergötland underlättades. I Orusts närhet gynnades hamnar som Marstrand och Uddevalla.

Branden på Borrevägg

På 1980-talet undersöktes fornborgen Borrevägg på Hällsbergs mark i Stala socken. Borgen är omkring 200 x 150 meter och mycket högt belägen på ett berg med branta sidor. Fortfarande är stenmurarna imponerande. Borgen är Orusts bäst bevarade fornborg och förmodligen den yngsta.

Vid undersökningen av en plan yta inne i borgen fann man ett tjockt kollager i jorden som vittnar om att ett stort bål brunnit där. Det oväntade var att branden på Borrevägg enligt kolfynden visade sig ha ägt rum så sent som under perioden 1400-1600. Även under själva stenmuren fann man kolrester av samma datering, varför hela borgen kan ha byggts först inpå 1400-talet.

Mäktiga stenmurar vittnar ännu om fornborgen Borreväggs storhet.

Det kan dock ha funnits en äldre fornborg på platsen vilken blivit ombyggd. För detta talar ett ännu synligt mindre borgparti utanför den nuvarande muren på norra sidan.

Under perioden 1449-1532 ägde en rad oroligheter och krigståg rum i Bohuslän. Under 1450-talet intog den svenske kungen Karl Knutsson Bohuslän norr om Uddevalla.

På fornborgen i Hamburgsund, vid Ranrikes gamla tingsplats "Hornbore ting", byggde han slottet Karlsborg som residens åt sin fogde. Att bygga om gamla fornborgar till tidsenliga fästningar förekom alltså i Bohuslän.

Mellan åren 1501-1504 pågick ett uppror i Bohuslän mot kung Hans och hans landshövding på Bohus. Många platser ödelades genom bränder såsom Marstrand och Uddevalla. Det är inte omöjligt att en upprorisk storman på Orust barrikaderat sig på Borrevägg under dessa år. Han har i så fall förlorat när kung Hans 1504 återfick kontrollen och hämnades. Kanske var det då och därför bålet på Borrevägg brann.

Drottning Margareta

Genom arv, giftermål och krigståg hade den danska kungadottern Margareta lagt under sig de tre nordiska länderna.

1397 samlade hon ombud från dessa till ett möte i Kalmar. Där ingicks fördraget om en union mellan rikena som i huvudsak bestod till Gustav Vasas frihetskrig 1521.

Efter Margareta regerade unionskungarna Erik av Pommern, Kristoffer, Kristian I, Hans och Kristian II, i Sverige mer känd som Kristian Tyrann.

Det var kung Hans som gav Uddevalla dess stadsprivilegier 1498, vilket även gynnade Orust. I ett dokument undertecknat av kung Hans från 1501 nämns Svanesund för första gången. Han meddelar då att han sänt in ett skepp i "Suane sundh" för att hämta timmer. Svanesund har också sedan medeltiden varit den viktigaste färjplatsen mellan Orust och fastlandet.

Green av Rossö

Greensläkten på Rossön hävdade att man härstammade av Reer Reersson, som adlats 1487 av kung Hans. Vapenbilden utgjordes av en grå lax i skölden. Men enligt andra handlingar förde man samma vapen som Greensläkten på Sundsby, ett hjorthuvud i skölden och två hjorthorn på hjälmen.

Greensläkten på Rossön i Stala socken nämns första gången 1460. I ett brev från kung Kristian I omnämns då "vår älskelige man och tjänare Herman Green i Rossön". Han får kungens kvittens på att han för kronans räkning sålt ett fartyg i Amsterdam. Herman Green bör därför ha varit skeppshövitsman eller något liknande. Det finns en gammal tomtplats på Rossön där Herman Greens ståndsmässiga huvudbyggnad lär ha stått.

Släkten Green kom under 1500-talet att ingå i det lågfrälse stånd som kallades knapadel. När biskop Jens Nilssön 1594 red förbi Rossön upplystes han om att "där bor en knabe". Knaparna måste vid Bohusläns övergång till Sverige bevisa sin adliga härkomst för att behålla sin frälsefrihet. Greensläkten på Rossön framvisade då ett adelsbrev från 1487.

Lagrättsmän och fogdar på Orust

Från 1400-talet känner vi till namnen på en del betrodda bönder på Orust genom bevarade domar och gårdsköp. Dessa bönder var lagrättsmän, det vill säga de biträdde lagmannen och fogden vid domar och förrättningar. På Orust fanns normalt sex lagrättsmän. Sysslan var mycket eftertraktad och gick ofta i arv från far till son. Från Kåröd i Myckleby socken känner vi lagrättsmän med släktnamnet Bamse. Den förste kände hette Bamse Eriksson och nämns 1478.

I början av 1400 levde på Orust, sannolikt i Morlanda, en lagrättsman vid namn Gregorius Reidulfsson. Han nämns som vittne i brev 1418 och 1422. I ett gårdsskifte från 1442 upprättat i Brattorp på Orust av fogden Torleif Krok nämns lagrättsmännen Erik Torleifsson i "Höghom", troligen Hoga i Stala, och Tore Jonsson i Kärra; det är okänt vilket Kärra som avses.

År 1464 satte lagrättsmannen Torgils Eriksson i Huseby sitt sigill under en köpehandling. I sigillet har han ett adligt vapen, ett vädurshuvud. I sigillets omskrift står hans namn på latin: Tyrgilli Erici. Uppenbarligen tillhörde han en frälsesläkt. Ortnamnet Huseby förekommer under medeltiden som namn på gårdar där kungens lokala styresmän bodde. Huseby i Morlanda kan mycket väl ha varit en stödjepunkt i det äldsta norska riket. En fornborg strax intill vittnar om platsens betydelse. Senast under 1300-talet har dock maktcentrat i Morlanda flyttats till Morlanda säteri.

Den förste frälsemannen på säteriet, som vi vet namnet på, är Jon Reidarsson Darre. Arvsskifte efter honom hölls 1430. Han ärvdes av två döttrar varav den ena var gift med frälsemannen Jakob Augustin. Den senares son Henning Augustin förekommer i nedanstående brev av år 1454. Hans sigill saknas. De andra två bevarade sigillen har tillhört vittnena abboten Jens i Dragsmarks kloster samt kyrkoherden herr Hans i Tegneby.

 

Reformationen

Den stora förändringen för livet på Orust under 1500-talet var reformationen. Danske kungen Kristian III bröt 1536 banden med påven och anslöt sig till den lutherska läran. Klostren lades ner.

Kyrkans jord konfiskerades och lades under kronan. Jordeböcker över statens inkomster och skatter började upprättas. Mot slutet av århundradet inträffade en rik sillperiod som ökade välståndet i Bohuslän.

Befolkning och uppodling

Den första någorlunda heltäckande skattelängden för Orusts del tillkom omkring 1528 och brukar kallas "gjengerden" efter sin norska beteckning. Den upptar endast namnen på gårdsbrukarna.

Med utgångspunkt från denna längd kan man göra den första försiktiga beräkningen av Orusts totala befolkning. Siffrorna avser befolkningen inom samma område som nu utgörs av kommunen. Det innebär att Skaftö är borträknat. Skaftö blev egen församling först 1888.

För Orusts del kan man med ledning av 1528 års längd uppskatta befolkningstalet till drygt 2000 personer. Under loppet av 100 år fördubblades antalet. En betydande uppodling ägde rum.

Mot slutet av 1500-talet var enligt jordeböckerna i stort sett alla de gårdar som nu är enheter i fastighetsregistret anlagda. Delning av gårdarna hade dock knappast börjat. Överskottsbefolkningen sökte sig till kusten för att idka handel och fiske. Någon inflyttning utifrån kan man också räkna med i synnerhet vad gäller Mollösund.

Biskop Jens Nilssön

Mot slutet av 1500-talet, när den katolska läran varit avskaffad i omkring 50 år, visiterades Bohuslän, som låg under Oslo stift, av biskopen Jens Nilssön.

Tack vare biskopens utförliga anteckningar från besöken har många tidsbilder från 1500-talets slut bevarats. Av katolska sedvänjor och trosföreställningar synes inte mycket vara kvar.

Från Orust finns inget påtagligt nämnt. Men mitt emot Svanesund på fastlandet besökte biskopen en övergiven offerkälla, helgad åt sankt Nikolaus. Runt källan stod ännu några träkors kvar med huvudhår av människor inflätat.

Biskop Jens Nilssön visiterade 1594 och 1597 Orust och efterlämnade en detaljrik berättelse som är vår äldsta resebeskrivning. Båda gångerna kom han med båt från Tjörn och visiterade Tegneby och Myckleby med dess huvudkyrkor. Via Äng i Henån fortsatte han sedan till Dragsmark.

I Tegneby förargade han sig över prästen, Nils Kristensson, för hans klädedräkt och dryckenskap. Prästen var klädd som en herreman i en färgglad dräkt och bar en mössa med rävskinn. Dessutom hade han svårt att hålla sig nykter även vid altaret.

Kyrkan var liten och mörk för den hade endast ett fönster. Biskopen gav order om att ett nytt skulle huggas upp i norrväggen. Bänkarna var i dåligt skick. Kyrkan saknade dessutom bibel. Reformationen med åtföljande indragning av kyrkans medel hade satt sina spår.

400-års-minnet av hans ridfärder uppmärksammades 1994-97 med jubileumsritter mellan Stala och Myckleby kyrkor.

De äldsta fiskelägena

Under senare delen av 1500-talet inträffade en sillperiod. Fiskets största omfattning var mellan åren 1568-1589. Marstrand blev sillfiskets huvudort och fick ett stort uppsving. Fiskberedare och uppköpare från hela norra Europa inflyttade och kusten drog till sig tusentals fiskare.

Från denna tid kan för första gången fast bebyggelse påvisas längs Orusts västkust. Mollösund, Gullholmen och det numera försvunna Härmanösund nämns i källor från 1500-talets slut. Befolkningen i Mollösund blev så stor att man kunde bygga egen kyrka och hålla präst.

1500-talskyrkan i Mollösund revs i samband med att Mollösund fick ny kyrka 1866.

Genom ett intressant dokument från 1638 som nyligen hittats i Riksarkivet kan man datera fiskeläget Råöns uppkomst. Dokumentet är en lagmansdom. I den finns ett vittnesmål från 1636 av Esbjörn Henningsson på Käringön, som var född omkring 1580. Han intygar att hans far Henning var den förste som byggde och bosatte sig på Råön. Detta skedde följaktligen under 1500-talets sillperiod.

Kristian Tyrann och Orust

Den siste unionskungen, Kristian II, som efter Stockholms blodbad 1520 i Sverige fått tillnamnet Tyrann och fördrivits, försökte 1531 återta sina förlorade nordiska kronor.

Han landade med sin flotta i Norge och trängde kommande vinter ner i Bohuslän. Bohus fästning belägrades. Men svenskarna bistod den danske kungen Fredrik I och drev Kristian tillbaka till Oslo. Där lurades han ge upp och fängslades.

I fältlägret vid Kungälv fick den 2 februari 1532 stormannen Simon Eriksson frälsebrev för Kåröds gård i Myckleby socken för att han såväl som hans far Erik Bamsesson varit lojala mot Kristian.

Frälsebrevet, som är egenhändigt undertecknat av Kristian, innebar att gården befriades från skatt.

Trots att Kristian några månader senare förlorade striden om kungamakten och Simon därmed satsat på fel häst förblev frälsebrevet giltigt. Kåröds säteri följde sedan Simon Erikssons släkt till 1635 då egendomen såldes till Daniel Bildt på Morlanda.

Pigan med två män

Tack vare biskopens anteckningar får vi också inblick i enskilda Orustbors levnadsöden för 400 år sedan. Som ett kuriosum kan nämnas pigan Maren Pedersdotters öde.

Hon hade först trolovat sig med en man och sedan med en annan. Den senare tog med pigan till biskopen när han var i Tegneby 1594. Nu ville varken den senare eller den tidigare mannen veta av kvinnan utan bryta trolovningen som prästen gjort. Biskopen beslöt ta sig en funderare på saken. Pigans vidare öde är okänt.

Reformationen

Kristian Tyranns efterföljare, den dansk-norske kungen Kristian III, bröt med påven och den katolska läran.

Efter ett möte i Köpenhamn 1536 genomdrevs med kraft reformationen i Danmark och Norge enligt samma mönster som Gustav Vasa i Sverige gjort några år tidigare.

Kungen blev kyrkans högste styresman. De katolska klostren, däribland Dragsmark, som ägde många gårdar på Orust, lades ner. Kyrkans egendom, kanske en tredjedel av all odlad jord på Orust, indrogs till kronan. Prästerna fick endast behålla sina boställen.

Naturligtvis blev denna omställning mycket kännbar för kyrkan och prästerskapet. En del motstånd från prästernas sida berättas från skilda håll i Bohuslän. Man hade svårt att förstå att den katolska läran man predikat tidigare inte längre var den rätta.

Nu var det Luthers lärosatser som gällde. Men än värre var det nog att bli av med de stora egendomarna och inkomsterna.

Som en tröst uppfattades kanske prästernas rätt att få gifta sig och bilda familj (eller legalisera den familj man redan hade!).

Skållehus

På sydspetsen av Härmanö finns tio stenkretsar eller tomtningar vid en grund vik. Platsen kallas Skållehus. De hus eller hyddor som funnits här har varit tillfälliga bostäder för familjer som dragit ut i yttersta skärgården under givande fiskperioder.

Fynd från utgrävningar i Skållehus daterar anläggningen tidigast till 1500-talet. I en av stenkretsarna finns spår av eldstad vilket antyder permanent bosättning under någon period.

Försvenskningen

Under 1600-talet blev Sverige en stormakt och strävade bland annat att öka sitt inflytande i väster. Hamnstaden Göteborg grundades 1621 i den lilla korridor Sverige hade mot västerhavet.

Efter Karl X Gustavs anfall tvingades Danmark-Norge i freden i Roskilde 1658 avstå stora landområden, däribland Bohuslän. Den efterföljande försvenskningen blev därefter den mest genomgripande förändringen för Orustborna under 1600-talet.

Befolkningen

Under Hannibalsfejden uttogs 1645 en mantalsskatt som kallades kopskatt (av tyskans Kopf = huvud). Alla personer över 15 år antecknades. Längden är det bästa underlaget som finns för att beräkna Orusts befolkning under 1600-talet. Omkring 4 500 personer bör enligt denna ha bott på Orust 1645.

Skattelängden upptar 638 personer bosatta i 12 fiskelägen längs västra Orusts kust från Mollösund till Ellös. Med barn under 15 år inräknat torde skärgårdsbefolkningen ha uppått till cirka 1 000 personer. Folkökningen har alltså varit enorm kustbandet sedan 1500-talet. 100 år tidigare var kusten i stort sett obebodd.

Mollösund var utan jämförelse det största fiskeläget på Orust och synes 1645 ha haft 300-350 invånare.

Efter Bohusläns övergång till Sverige sjönk folkmängden i kustbandet bland annat på grund av handelshinder. Befolkningen återhämtade sig ej förrän 100 år senare i samband med den stora sillfiskeperioden.

Fejdernas århundrade

Orust och Bohuslän drabbades under 1600-talet av fyra fejder eller gränskrig mellan Sverige och Danmark-Norge.

Den första brukar kallas Brännefejden och inträffade 1611-12, då många gårdar och byar i södra Bohuslän brändes upp av svenska trupper.

Sedan kom Hannibals-fejden 1644-45, uppallad efter Kristian IV:s måg och Norges ståthållare Hannibal Sehested, som försökte erövra Göteborg.

Under denna fejd avtvingades orustborna hårda extraskatter.

Den tredje fejden utbröt i samband med Sveriges angrepp på Danmark 1657-58 och brukar kallas Krabbefejden efter landshövdingen på Bohus slott, Ivar Krabbe. Under denna och de följande årens politiska oro drabbades Orust av flera angrepp av kringströvande trupper.

Försvenskningen

En av de orustbor som indrogs i häxprocesserna var storbonden Jöns Gullbrandsson i Vräland. Han undgick dock bålet eftersom han dog innan rättegången avslutats. En bidragande orsak till att han beskylldes för trolldom kan ha varit att han motsatte sig den nye svenske fogden på Orust.

Kriget som ledde till Bohusläns erövring 1658 blev dyrt för den svenska staten. Man tvingades låna pengar bland annat av riks- drotsen Per Brahe. Som pant fick han uppbära skatten från Orust och Tjörn. Hans skatteindrivare och private fogde var skoningslös och blev snart hatad. Den nya svenska överheten blev därför inte omtyckt på Orust.

En som inledningsvis hoppades på den nya regimen var bonden Anders Torsson i Assmunderöd. Han hade restskatt från 1657 till den danska kronan och ville inte betala med mindre den danske kungen återkom. Bonden krävde personligen besked om villkoren i Roskildefreden. Det dröjde till 1662 innan tingsrätten hade bevisen framme. Då grusades hans förhoppningar. I avtalet stod att i sådana fall skulle den svenske kungen inträda i den danskes ställe.

Roskildefreden stadgade annars att norsk lag om möjligt skulle gälla även i fortsättningen i Bohuslän. Under 1660-talet bedrevs heller ingen målmedveten försvenskning. Man ville inte oroa befolkningen i onödan.

För den enskilde var det nog likgiltigt om kungen bodde i Stockholm eller Köpenhamn. Att ta öppen ställning för någon part var oklokt. De flesta resonerade nog som Anders Reersson på Lilla Askerön: Hoo weet huru dhe höga Potentater blifwa förlijkte.

Adelsmannen Knut Bildt på Morlanda och hans sockenpräst Lars
Dahl hade öppet gått över till norrmännen under Gyldenlöwe-
fejden. De flydde till Norge vid sammanbrottet 1679.

Morlandagodset förlänades till den svenske generalen Mörner. Men i fredstraktatet med Danmark återställdes godset till släkten Bildt. Knut Bildts son Daniel blev den som kom att överta säteriet. Prästen återkom inte utan blev kyrkoherde i Fredriksstad.

Huvudbyggnaden på Morlanda säteri är byggd 1675 under Knut Bildts tid. Byggnadsstilen är tidsenlig, så kallad klassisk karolinskt med högt valmat tak. Huset har restaurerats flera gånger och moderniserats under 1900-talet men det ursprungliga utseendet är mycket väl bevarat. Takteglet är holländskt glaserat och till stor del ännu i original från 1600-talet.

Gyldenlöwefejden

Den värsta fejden för Orust var den fjärde, som pågick 1676-1679, då den norske befälhavaren Gyldenlöwe ockuperade Bohuslän. Under vintern 1677-78 inkvarterades två norska regementen på Orust.

Orustborna fick stå för kost och logi. Mollösund tvingades bli sjukstuga för armén och fick vårda inemot 500 sjuka och sårade soldater. Vid ockupationens slut 1679 låg en tiondel av Orusts gårdar öde.

Ulrik Fredrik Gyldenlöwe (1638-1704) var frilloson till danske kungen Fredrik III och befälhavare över
ockupationstrupperna i Bohuslän 1676-79.

Häxprocesserna

Mollösund blev under 1660-talet en av skådeplatserna för de grymma häxprocesserna i Bohuslän. Flera mollösundsbor blev anklagade för trolldom.

Den 19 augusti 1669 drog tingsrätten, prästen och bödeln in i Mollösund och anställde förhör. Efter tortyr och vattenprov, som gick till så att man slängdes i havet och var skyldig om man flöt, fängslades de anklagade och dömdes till döden. Åtta orustbor miste i dessa processer livet genom halshuggning och brändes på bål.

Under häxprocesserna anklagades orustbonden Jöns Gullbrandsson för att ha spelat på en glastrumma med två rävsvansar som trumpinnar under en fest hos djävulen på Blåkulla.

Orusts förste terrorist

Vid häradstinget på Orust 1663 rannsakades en fängslad bonde från Burås i Långelanda socken vid namn Konrad Olsson. Beskyllningarna mot honom var många. Under 1650-talet hade han varit ryttare i den danska armén. När krig utbröt 1659 och norska trupper hemsökte Orust visade han dem vägen till fogden, länsmännen och rikare bönder som rånades och plundrades. Många orustbor hade terroriserats.

Hos fogden stal Konrad jordeboken. Konrad dömdes för lands-
förräderi till döden men rymde och flydde till Norge. Han åter-
vände sedan som fredlös till Bohuslän och höll sig gömd på
Orust, men det är en annan historia.

Skogsskövlingen

Orust var sedan vikingatiden känt för sina skogar med god tillgång på ek och furu. Efterhand bredde också granen ut sig. Under 1500-talet utskeppades från Bohuslän mycket ek till danska slott och örlogsfartyg. Från 1610-talet finns utförliga tullistor över de skeppslaster med produkter från skogen som lämnade Orust.

De viktigaste lastageplatserna var Rönn (Slussen) och Äng (vid Henån). År 1612 synes ha varit det största utskeppningsåret. Då förtullades 36 skepp vid Rönn och 40 vid Äng med last av virke och ved till Danmark. Virket bestod nästan bara av klena dimensioner som läkt och bandstakar (ribbor att fästa halmtak med). Några vattensågar är från denna tid kända, en fanns i Ålgård och en i Söbben.

Skogsskövlingen måste sedan ha gått rasande fort. 1619 var det endast 10 skepp som förtullades. Inpå 1620-talet flyttades virkeshandelns centrum norrut i Bohuslän. När Bohuslän blev svenskt 1658 fanns det knappast annat än småskog kvar på Orust.

Handelshindren som sedan infördes kan ha medfört en viss återhämning innan nästa åderlåtning kom under 1700-talets stora sillfiskeperiod.

Sillperioden

Efter hundra år av fejder med korta uppehåll inträdde efter Karl XII:s död en lång fredsperiod i Bohuslän. Den sammanföll med den så kallade frihetstiden som började 1720. Sedan dess har Orust varit förskonat från krigshändelser.

Befolkningen återhämtade sig och ökade till cirka 5 700 vid 1700-talets mitt. Jordbruket genomgick sin första ägoreform, det så kallade storskiftet. Skogen skövlades allt mer, främst på grund av den stora sillperioden. Timmer till hus och bryggor samt ved till trankokerierna slukade stora mängder virke. Uppsvinget i fisket betydde mycket för Orust. Folkmängden fördubblades i det närmaste under 1700-talet.

Blomsterkonungen i Svanesund

Svanesunds gästgiveri fick den 17 juli år 1746 ett celebert besök.

Gästen var ingen mindre blomsterkonungen Carl von Linné. Han kom seglande från Tjörn och hade bara sett skallota berg. Framme vid Orust blev han förtjust över att se vackra gårdar ligga i grönskande dalar. Han stannade till några timmar för att botanisera.

När han vadade omkring fick han se märkliga hål i bottnen som fångade hans intresse. Han stoppade ner sin tobakspipa i hålet och stötte mot något hårt. Då drog han värjan och stötte ner men mötte inget berg utan djup lera. Med pipan petade han upp boven i dramat.

Blomsterkungen Carl von Linné hittar en mussla på stranden i Svanesund den 17 juli 1746. Det var en hittills okänd mussla som därefter blev inordnad i hans vetenskapliga system.

Den stora sillperioden

Under 1500- och 1600-talen inträffade under några årtionden sillperioder med ett givande fiske. Inget sillfiske kan dock mäta sig med det under den så kallade stora sillperioden som för Orusts del varade i mer än femtio år, från 1753 till 1809. Kusten kom att sjuda av liv och rörelse. Inte bara utsocknes utan även bönder, torpare och drängar drogs till stränderna för tjäna pengar på att fiska och salta och koka tran. Sillfisket inföll under senhösten och vintern. Då var åkerbruket avklarat och många kunde jobba extra.

Man fiskade med stora landvadar. De var flera hundra meter långa och upp till 20 meter djupa. Maskorna var omkring en tum stora. En vad ägdes vanligen gemensamt av en grupp fiskare som hjälptes åt. Då sillen gick inomskärs behövdes bara mindre båtar för att lägga ut vadarna. När stimmet stängts in i vaden vinschades den upp mot land och tömdes. Det berättas att ibland kunde sillstimmen tränga på så hårt i fjordarna att isen bröts upp.

Sillsalterier växte upp längs kusten. Tunnbindare och bokhållare anställdes. Men fångstmängden ökade drastiskt och marknaden på sill som föda mättades. Då satsade man på trankokning, som snart blev en mycket lönsam affär. Tran blev en stor handelsvara och användes som lysolja, lädersmörja m.m. Det var främst affärsbolag från hamnstäderna som hade resurser att satsa på trankokerier. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Det var viktigt att sillen var fet. Under goda fångstår blev magrare sill förd direkt ut på åkrarna som gödsel. Efter trankokningen uppstod en betydande mängd avfall, så kallade trangrums. Detta hälldes direkt ut i havet. Men efter vår första rejäla miljöstrid, som slutade i trangrumsakten 1784, undvek man att släppa iväg avfallet. Det skulle istället samlas i grumsedammar. De byggdes i grunda havsvikar som stängdes av med av med en stenmur eller brädvägg. Rester av grumsedammar är ännu synliga på många platser i kustbandet. Lukten från ruttnande sill och trangrums lär ha varit mycket obehaglig.

I en bevarad brandförsäkring från 1793 finns en utförlig beskrivning av trankokeriet och sillsalteriet Kroken på Lavön i Morlanda socken.

Under 1790-talet nåddes den absoluta toppen när det gällde fisket under sillperioden. Kanske fanns det då 70-80 sillsalterier och trankokerier längs Orusts kuster och ute på öarna. In på 1800-talet minskade fångsterna kraftigt och 1809 var katastrofen ett faktum. Sillen uteblev. Nästan alla anläggningar revs efter antingen försäljning eller konkurs. Många som länge livnärt sig på fiske fick nu söka annan utkomst. En del tvingades upp bland bergen i Storehamn på Västra Orust och odla upp magra jordstycken för att överleva.

Tecknad bild på trankokeriet och sillsalteriet Kroken på Lavön i Morlanda socken

Trankokeriet och sillsalteriet Kroken på Lavön i Morlanda socken

Orustbonde inledde frihetstiden

Karl XII:s död 1718 innebar slutet på stormaktstiden och det kungliga enväldet. En ny regeringsform gav makten åt de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder. Därmed inleddes frihetstiden.

Bondeståndet leddes av talmannen Jakob Olsson från Hästekälla i Morlanda socken.

Han var en av de fyra som på ståndens vägnar undertecknade författningen.

Skvaltkvarnarna

På de flesta gårdar fanns enkla husbehovskvarnar, skvaltkvarnar, för att mala både brödsäd och fodersäd. Vid bäckravinen vid Bro i Morlanda finns lämningar efter inte mindre än sju kvarnar.

Längst upp i bäcken ligger idag en bevarad skvaltkvarnen som är från 1700-talet och som vårdas av Morlanda hembygdsförening. Den har ett liggande hjul som sätts i rörelse av vattnet som strömmar under byggnaden. Sådana kvarnar är kända sedan medeltiden. Några låg kanske här i Bro redan då. 1733 bestod Bro av fyra gårdar och alla hade här var sin kvarn. På 1800-talet var sex i drift samtidigt.

Hit kom bönder ända från Tjörn för att mala säd, bönor och ärter. Ibland kved det från virke och sten långt in på nätterna. Kvarnägarna fick passa på avståndet mellan stenarna så att de inte gick varma. Var det ett regnigt år kunde det i stället bli kletigt mellan stenarna. När de slitits släta måste de dängas, som det hette när nya spår höggs in.

För att säkra krafttillgången fick kvarnägarna stämma i bäcken och höja vattenytan i Vassdals vatten och Rövaremyren mellan sista augusti och 22 april. Sommartid hölls nivån nere för att vattnet inte skulle inkräkta på dyrbar åkermark. Kvarnägarna fick ersättning i form av spannmål och betalade skatt på samma sätt. Av domböckerna kan vi se att den som smet från denna pålaga dömdes till böter.

De tunga kvarnstenarna i ruinen ovanför skvaltkvarnen tyder på att det där funnits en hjulkvarn, det vill säga med upprättstående stort hjul. Närmast nedanför skvaltkvarnen finns stengrunder efter två hjulkvarnar. Båda var i bruk till slutet av 1920-talet. Den övre hade då moderniserats, först med turbindrift, sedan med en råoljemotor och valsstol. Nedanför dessa låg ytterligare två hjulkvarnar som på grund av den lägre fallhöjden var så kallade underfallskvarnar, där vattnet drev hjulet i underkant.

Sju kvarnar har det legat i forsen i Bro. Längst upp finns den gamla skvaltkvarnen från 1700-talet kvar.

På kartan från 1824 över Bro Nedergård är kvarnarna utmärkta med kryss i det nedre områdets överkant.

Den nedre underfallskvarnen försvann i en vårflod redan på 1800-talet. Den andra var i bruk till 1919 men revs först 1946. Längre ned i bäcken, vid en ännu synlig stenmur, fanns 1845 ytterligare en kvarn, förmodligen en mindre skvaltkvarn

Efter 1920 slogs vattendriften ut av motorer och varje gård kunde mala den egna säden. Omkring 1930 tystnade den sista kvarnen här i forsen. Det är den som ännu står kvar överst i bäcken. Den är från 1700-talet och hade två hjulpar. Den har bevarats med alla inventarier tack vare den siste mjölnarens arvingar, som skänkte den till Morlanda Hembygdsförening.

De sista ägarna till de sista kvarnarna var, uppifrån räknat:

  • Simon Olsson (till omkring 1930)
  • Jakob Samuelsson (till omkring 1930)
  • Martin Samuelsson (till omkring 1925)
  • Olle Augustsson (till 1919)
Tecknad bild på skvaltkvarnar, Bro Kvarnar

Bro Kvarnar

Storskiftet på landsbygden

Befolkningsökningen under 1700-talet ledde till ökad uppodling och delning av gårdar. Åkrarna var sedan medeltiden delade i tegar. Genom köp och arvsskiften hade tegarna blivit allt mindre och smalare. Varje enskild bonde hade med tiden fått alltfler tegar på skilda ställen inom gården och byn att hålla reda på. Situationen blev ohållbar. 1757 utfärdades förordningen om storskifte.

Varje gårdsägare skulle få sin mark mer samlad, åtminstone när det gällde åker och äng. Mot slutet av 1700-talet storskiftades en hel del gårdar på Orust. Skiftet innebar inte att byn sprängdes. Alla som ville fick bo kvar på sina gamla hustomter.

Storskiftet är vanligen den äldsta kartläggningen som finns över enskilda gårdar på Orust. Dessa kartor har därför ett stort lokalhistoriskt värde. Många kartor är färglagda och ger, trots brister i mättekniken, ett gediget intryck.

Storskifteskarta från 1791 som visar den stora ägosplittringen på Flatön. Hemmanen Korsgård, Östergård, Mellangård och Sörgård återges med olika färger. Situationen var nu ohållbar.

Efter storskiftets genomförande fick varje bonde sin mark mer samlad.

Tordenskjold och Strömstierna

Under de första decennierna av 1700-talet pågick det stora nordiska kriget med Karl XII som huvudperson. Efter förlusterna i Ryssland och hemkomsten från Turkiet 1715 angrep han Norge. Bohuslän genomtågades av trupper.

Orustborna uppbådades med båtar och proviant till arméns underhåll. Mycket av kriget fördes till sjöss. Den norska flottan under Peder Tordenskjold gjorde strandhugg. Bland annat drabbades Gullholmen. Om hans bedrifter i Orusts farvatten har man berättat ända in i vår tid. Om man i Gullholmens hamn fastnade med ankaret i botten, sade man nu har det fått gott tag i den norske rövaren.

Den svenske amiralen Olof Strömstierna, bördig från Käringön, fredade kusten med framgång.

Han stod högt i kurs hos Karl XII och adlades 1715. Efter kriget, som upphörde efter kungens död 1718, blev han godsägare på Vese säteri på Stångenäs. Vid sin hemö Käringön ägde han tre öar som ligger mellan Hermanö och Käringön som heter Tornö, Vedholmen och Vallerö. Dessa såldes av hans änka 1745 till käringöborna.

Olof Strömstierna hette ursprungligen Knape och var son till borgaren Nils Knape från Marstrand. Han var född 1664 på Käringön i Bohuslän.

Olof Knape gick tidigt till sjöss - 1672 var han bara 8 år gammal. Seglade först inrikes, sedan utrikes på Frankrike, England, Amerika och Ostindien fram till 1697. Han var en tid dels i Nederländska Ostindiska Kompaniets, dels i nederländska generalstaternas tjänst, i vilken senare han uppnådde löjtnantsgraden, och förde sedan eget skepp mellan Sverige och västra Europa.

1714 blev Strömstierna utnämnd till schoutbynacht vid Göteborgska eskadern.

1715 kryssade han med fyra fregatter i Nordsjön och tar många prisfartyg. Samma år blev han adlad under namnet Strömstierna.

Käringön var redan då ett fiskeläge, med Vallerö som ursprunglig bosättning. Käringön fick fast bosättning redan 1596, då några unga fiskarfamiljer från ville pröva på något nytt genom att flytta ut till denna lilla obebodda, ensligt belägna ö närmare stora havet.

Vägbyggen på Orust

Till in på 1700-talet utgjordes vägarna på Orust enbart av stigar. För att frakta varor fick man klövja hästen eller använda släpor. Tyngre transporter företogs på släde vintertid. Inom jordbruket användes länge slädar sommartid för att frakta hem hö och säd.

Först under 1730-talet började man bygga landsvägar på Orust. 1734 uppgavs det att på Orust har af urminnes tijder ej warit nogen landswäg. Men 1739 fanns det framkomliga vägar bland annat mellan gästgiverierna i Svanesund, Sörbo i Morlanda och Assmunderöd i Torp.

Milstenar sattes upp för de resandes upplysning. I Assmunderöd finns en bevarad halvmilsten med årtalet 1751 inhugget.

Stenen på bilden är en så kallad kvartmilsten och står i Hogens korsväg i Tegneby socken, längs den gamla vägen mellan Svanesund och Ellös. Där låg förr ett viktigt gästgiveri för inkvartering och skjuts.

Du kan läsa om milstenar under Vägminnen på vår webbplats.

Bild på milsten i Hogen, Tegneby.

Milsten Hogen, Tegneby.

Uppodlingen

På seklets sista helgdag, söndagen efter jul 1899, predikade Friedlander, som varit komminister i Långelanda, över temat sekelskiftet. Han sade: stora och märkeliga äro de tilldragelser som timat under det gångna århundradet.

Mycket hade också förändrats. De gamla och gråa byarna på landsbygden var borta och ersatta av spridda gårdar med vit-
målade bostadshus. De medeltida kyrkorna var, förutom Morlandas, rivna och nya uppförda. Segelfartygen hade fått konkurrens av ångbåtarna. Från utlandet, främst Amerika, hade nya uppfinningar som exempelvis telefonen, nått Orust. Men den största förändringen under 1800-talet var säkert den stora uppodlingen.

Badorterna

Badorten Stillingsön uppstod 1865 och var den första renodlade turistsatsningen på Orust.

Folkmängden fördubblas

Under 75 år, mellan 1805 och 1880, mer än fördubblades Orusts befolkning. År 1880 nåddes det högsta antal invånare Orust någonsin haft, 18 129 personer. Med Orust menas i detta sammanhang samma område som nu utgörs av kommunen. Befolkningen på Skaftö, som ingick i Morlanda pastorat, är borträknad. I officiell statistik är detta inte gjort. Enligt denna uppgick Orusts befolkning 1880 till drygt 20 000 invånare. Denna uppgift är alltså fel.

1800-talets stora befolkningsökning berodde enligt biskop Esaias Tegnér på freden, vaccinet och potäterna. Redan i början av 1800-talet var vaccinering mot smittkoppor vanlig på Orust, vilket kraftigt minskade barnadödligheten. Potatisen räddade många från svältdöden. Många av de stora jordkällare som byggdes för att förvara potatisen står ännu kvar.

När fattigdomen var som störst under 1870-talet blev dessa källare nödtorftiga bostäder.

På Ängås i Långelanda socken finns denna jordkällare som under 1870-talet beboddes av kvinnan Anna Rutgersdotter med sina barn.

Havreexporten

Vid mitten av 1800-talet ökade efterfrågan på havre på världsmarknaden. Främst var det England som behövde foder till hästarna som drog spårvagnar och gruvkärror. I Bohuslän rådde brist på ved, varför import av kol och koks ökade. Denna handel innebar ett stort uppsving både för jordbruket och sjöfarten på Orust. Många havremagasin byggdes runt Orusts kuster.

Centralort för exporten blev Nösund. Stora segelfartyg gick i skytteltrafik till London. Nyodlingar togs upp och kärr dikades ut för att få mer mark till havreodling.

Försäljningen gav nya inkomster för bönderna.

Men mot slutet av seklet avstannade havreexporten bland annat på grund av konkurrens från Ryssland.

Det röda magasinet uppfördes 1873-74 av handelsmannen Gerle.

Från magasinet kunde skutor lastas genom luckor i långväggen.

Hälsö-Johannes

1855 greps på kajen i Göteborg strax innan han tänkt emigrera till Amerika den 29-årige rånmördaren Johannes Johansson från Orust. Han hade växt upp i stor fattigdom på den lilla ön Hälsön i Stigfjorden.

Till eftervärlden har han gått under namnet Hälsö-Johannes. Han var den siste som avrättades på Orust. Det skedde genom halshuggning i en bergsskreva på gården Hällsbergs mark i Stala socken den 27 maj 1857. Tusentals människor hade samlats för att bevittna skådespelet.

Pastor Simson och kapten "Bli mä"

Mot slutet av 1800-talet kom ångbåtstrafiken på allvar igång längs Orusts kuster. Många bryggor byggdes. Regelbundna turer gick till Lysekil, Uddevalla och Göteborg. Många orustbor reste till torgmarknaderna och sålde sina produkter.

En annan förändring var att badgäster började dyka upp på somrarna. Sommarvillor och pensionat byggdes.

Pastor Simson på Käringön, som höll sina öbor i Herrans tukt och förmaning i mer än 50 år, lär ha förhört ångbåtskapterna i kristendomskunskap innan han medgav att de fick lägga till på ön.

Den mest kände kaptenen runt Orusts farvatten var Emanuel Jonsson. Han kallades "Manwel på Viga" efter sin båt Viken, eller kanske oftare Bli mä. Han brukade fråga vid varje brygga: Ska I bli mä, på sin breda dialekt. Han var självlärd kapten och hade fått dispens att föra ångbåten. Många historier om hans slagfärdighet berättas än i dag. Han var kapten på Viken 1884-1906.

Emanuel Jonsson som levde 1836-1909 var en legendarisk ångbåtskapten. Han kallades Bli mä. Efter honom har Orusts kulturdagar Bli mä fått sitt namn.

Koleran

Koleran är en epidemisk sjukdom som överförs direkt eller genom vatten. Sjukdomen har ett hastigt förlopp. Häftig kräking och diarré leder till stor vätskeförlust och svåra plågor.

Flera koleraepidemier hemsökte Orust under 1800-talet. Under den första epidemin, som kom 1834, dog omkring 200 orustbor. Främst var det Mollösund, Gullholmen och Käringön som drabbades.

1853 slog koleran till i Edshultshall och 1855 i Hälleviksstrand
med cirka 25 döda vid varje tillfälle. 1866 inträffade sista epidemin. På Gullholmen dog då inemot 40 personer under fem veckor.

I Kårehogen och på Bråtö finns stora kolerakyrkogårdar.

Storehamn och Kultehamn

I Storehamn, som är det vidsträckta utmarksområdet mellan Boxvik vette och Svens altare på västra Orust, uppstod under 1800-talet hundratals små torp och eländiga backstugor.

Efter sillperiodens slut 1809 tvingades många söka sin utkomst uppe bland bergen. Inte bara jordkällare utan även övergivna fårhus, s.k. sövilor, blev bostäder. Värst var förhållandena under 1860- och 1870-talen, då flera missväxtår inträffade. Bristen på bränsle var mycket kännbar då skogen var nedhuggen. Man fick klara sig med ljung och torv.

I Kultehamn på östra Orust vittnar många enkla stenstugor om 1800-talets nöd. Kampen för tillvaron var hård. In i det längsta försökte man undvika den totala förnedringen att säljas på fattigauktionen. De som tvingades till detta blev sedan hjälplösa offer för köparnas godtycke. Särskilt de äldre och orkeslösa fick det svårt.

Mot slutet av 1800-talet blev förhållandena bättre. Industrierna i städerna skapade många nya arbetstillfällen. Emigrationen till Amerika innebar en ny framtid för många. Men de fattigaste i backstugorna blev kvar hemma. De hade inga pengar och kunde inte flytta.

Uppgång för jordbruket

Under förra hälften av 1800-talet förändrades jordbrukets villkor kraftigt. Sillperiodens slut 1809 medförde att många fick övergå till att arbeta med jorden istället. Den nya stålskodda järnplogen innebar att stora arealer med styv jord kunde odlas upp. Vid seklets slut hade alla gamla slåtterängar plöjts upp och blivit åker.

Den stora befolkningsökningen gjorde det nödvändigt att all mark, även den magraste i utmarken, togs i anspråk för att producera livsmedel.

Den största reformen inom jordbruket var förordningen om laga skifte som kom 1827. Detta skifte innebar att varje gårds ägor skulle samlas på så få ställen som möjligt. Normalt samlades de så kallade inägorna, åker och äng, i en enhet. Skogsmarken blev ibland åtskild och lagd i ett särskilt skifte.

Förändringarna medförde att de gamla byarna splittrades. Hemmanet Nedre Hoga i Stala socken skiftades 1841. Byn bestod av sju bostadshus och sju ladugårdar som låg tätt intill varandra längs bygatan. Tre av markägarna fick bo kvar i byn. Resten fick riva och flytta sina hus till nya tomter.

Skiftesprotokollet beskriver husen tämligen noggrant. Några av husen hade flera rum och kök. Alla hade innertak och vind. Inget av husen var ryggåsstuga. De större husen hade tegeltak, andra torvtak. Endast ett var målat utvändigt. Det var rödfärgat. Alla ladugårdar var täckta med halm. Sedan fanns det i regel en fristående jordkällare samt några fruktträd. Endast på ett av ställena fanns hemlighus.

Båtbyggeriet

Det sista seklet under detta årtusende har medfört enorma förändringar för orustborna. Den som föddes i en fattig jordkula år 1900 och kanske såldes på fattigauktion som barn fick, om ett långt liv förunnades, vara med om en otrolig utveckling. Bilar, bussar, nya vägar och broar har revolutionerat samfärdseln.

Elströmmen, som nådde Orust under 1910-talet, har medfört många stora förändringar. Jordbruket har mekaniserats och frigjort arbetskraft till industrin. Plastbåtsvarven har blivit den viktigaste näringen på Orust.

Av 10 småkommuner har det skapats en enda kommun. Skolutbildning och social omsorg har blivit en stor offentlig verksamhet.

Media som radio och television har blivit var mans egendom. Under de sista årtiondena har datorerna i grund förändrat vår värld och skapat ett nytt informationssamhälle.

Den första bilen

Den första bilen kom till Orust med kronprins Gustav, sedermera Gustav V, år 1907. Den roddes över på landgångar lagda på båtfärjan i Svanesund. Tyvärr blev äventyret på Orustsidan en besvikelse. Bilen startade nämligen inte. Kronprinsen fortsatte resan till häst. Bilen fick ros tillbaka. Sedan dröjde det sex år innan nästa bil kom. Då fanns det en motordriven färja i Svanesund, den s.k. Bröbacken. Resenären var ingen mindre än upptäcktsresanden Sven Hedin, som besökte en arkeologisk undersökning av fornborgen Borrefjäll vid Vräland.

Bilarna ökade sakta i antal och år 1926 fick de konkurrens av bussarna. Då öppnades den första busslinjen via färjan i Svanesund till Ellös. 1931 fick Nötesund motordriven färja och busslinje öppnades till Uddevalla. Bussar och lastbilar blev dödsstöten för ångbåtstrafiken, som efter andra världskrigets slut 1945 avvecklades. Nedläggningen påskyndade att öarna Lyr, Malö och Flatö under 1950-talet fick bilfärjor.

Vid den nya Ellösvägens invigning 1995 deltog en Tidaholmsbuss, som var en kopia av den första bussen som från 1926 trafikerade Orust.

Bild på en Tidaholmbuss, en gammal buss från 1920-talet

Tidaholmsbuss

Dramatisk befolkningskurva

Under första hälften av 1900-talet minskade befolkningen dramatiskt på Orust. Jordbruket mekaniserades och arbetskraft frigjordes. Satsningar som exempelvis Hallgrens konservindustri i Ellös skapade visserligen nya arbetstillfällen. Men utflyttningen till städerna, såsom främst Göteborg, avfolkade Orust. Befolkningen sjönk från cirka 17 000 personer år 1900 till bottennoteringen 8 827 invånare 1968.

De nya kommunikationerna, skolans utbyggnad och industrierna i Stenungsund hejdade flykten från Orust. När kommunen nu går in i 2000-talet är befolkningen uppe i 15 000 invånare. Främst är det centralorterna Henån, Svanesund och Ellös som har utvecklats och ökat sin folkmängd. Men även "gröna vågen" med bosättning på landsbygden och i fritidsbyar har betytt mycket för kommunens fortlevnad.

Hamntorget i Henån med butiker och bibliotek tillkom 1986-87 och utvecklades till en central servicefunktion för hela kommunen.

Nya trafikleder

Den ökade trafiken krävde bättre förbindelser både över land och hav.

10 december 1958 stod Sveriges första vägtunnel klar i Boxvik, Nösund.

Tunneln är även Sveriges kortaste, med sina 74 meter.

1938 byggdes Skåpesundsbron, varefter även Tjörn lättare kunde nås med biltrafik.

År 1960 invigdes den nya Tjörnbroleden med tre broar som förband Tjörn med fastlandet. Den nuvarande bron invigdes 1981 sedan den förra påseglats och störtat i havet, varvid 8 människor miste livet.

Tjörnbroleden fullföljdes med en ny genomfartsled över Orust via Henån till Nötesund. Dess två broar och tunnel invigdes 1966 av dåvarande kommunikationsministern Olof Palme. Anslutningen till Ellös i samma vägstandard lät vänta på sig. Först sommaren 1995 stod den nya vägen västerut klar.

Bilder på Nötesundsbron. Olof Palme skriver autografer vid den högtidliga invigningen av bron.

Nötesundsbron. Olof Palme skriver autografer vid den högtidliga invigningen av bron.

Sjöfart och båtbyggeri

Under hela vår 1000-åriga historia har sjöfart och båtbyggeri varit centrala verksamheter på Orust. Alltsedan vikingaskeppen byggdes har kunskapen om att bygga och segla ärvts från generation till generation. Från 1500-talet berättar källorna om skeppsbyggeri längs Orusts kuster.

En högkonjunktur för skeppsvarven inträffar vid mitten av 1800-talet, då åtskilliga stapelbäddar kantade stränderna. Främst var det på östra och norra Orust som skeppen byggdes. Kulmen inträffade på 1870-talet då flera tusen orustbor arbetade vid båtvarven.

Barken Mentor var det största skepp som byggts på Orust. Det sjösattes i Slussen 1875. Skeppet var 37,8 meter långt och 7,6 meter brett. Lastförmågan var 272 nettoregisterton. Som ballast krävde skeppet uppemot 150 ton sten. Mentor hade länge Mollösund som hemmahamn men seglade vida omkring på alla världens hav. Skeppet förliste i en storm 1917.

Segelfartygen fick omkring 1900 ge vika för den nya tidens fraktbåtar med dieselmotorer. Mindre jakter och galeaser seglade dock i kustsjöfart ännu fram till inemot 1950.

I fiskelägena på västra Orust inköptes från 1887 många engelska kuttrar. En del utrustades efterhand med motor. Flera stora slipar, såsom i Hälleviksstrand och på Holmudden, anlades för att bygga om och reparera skeppen.

Edshultshall blev under 1900-talet Orusts huvudort för fraktfarten. Epoken inleddes 1925 med det första Islandsfisket, som under 35 år var mycket givande. Samtidigt byggdes handelsflottan upp med större fartyg. Omkring 1950 var nästan alla yrkesverksamma män i samhället skeppare eller sjömän. Fraktepoken avslutades 1985 då 700-tonnaren Windö såldes.

I början av 1900-talet ändrade det traditionella båtbyggeriet
på Orust karaktär. Större skepp efterfrågades inte längre sedan man börjat köpa engelska kuttrar. En del varv fortsatte med att bygga mindre bruksbåtar. Andra satsade på nöjesbåtar, både segel- och motorbåtar.

Orust var först med plasten

I början av 1950-talet gjordes på Allmags varv på östra Orust (se bilden) de första experimenten i landet att efter en amerikansk idé bygga båtar i plast.

På Allmags varv byggdes i början av 1950-talet de första plastbåtarna i Sverige.

Metoden utvecklades och snart tog tillverkningen fart på Orust. Plastbåtsindustrin var under 1900-talets slut kommunens största näringsgren. De största varven låg i området från Ellös till Nötesund.

Det gamla båthantverket ersattes alltså av en plastbåtsindustri. Inredningsarbetet i båtarna sker dock mestadels med trä så hantverket lever i detta avseende kvar.

Skolor

Omkring 1870 byggdes de flesta skolhusen för folkskolans elever på Orust. Småskolorna tillkom först omkring 1900. Skolhusen innehöll i regel också bostad för läraren. Denna skolform bestod i stort sett oförändrad långt in på 1900-talet. På grund av befolkningsminskningen fick dock ett antal mindre skolor stänga.

Under 1950- och 60-talen kom reformerna om enhetsskola och rundskola med nioårig skolplikt. De gamla små skolhusen ersattes nu av moderna centralskolor i Tvet, Ängås, Ellös och Henån.

I Henån placerades också det första högstadiet med start 1967. Det följdes av högstadieskolor både i Svanesund och Ellös.

En legendarisk folkskollärare var Evald Wetterström, som tjänstgjorde på Orust mellan 1909-1950. Hans stora intresse var orustdialekten som är dokumenterad i hans skrifter "på rene klare olostemårt".

Orusts kommuner

Fram till reformen 1952 bestod Orust av 10 småkommuner. Men nya lagar inom socialvård och skola krävde större lokala enheter. Storkommunerna Morlanda, Tegneby och Myckleby bildades.

1962 gick Tegneby och Myckleby samman och bildade Östra Orusts kommun. Enhetsverket avslutades den 1971 då Orust blev en enda kommun.

Den gamla sockenstämman ersattes av kommunfullmäktige, vars ledamöter tillsätts i allmänna val. Orust har 41 ledamöter. Fullmäktige sammanträder normalt en gång i månaden.

Kommunstyrelsen är det högsta verkställande organet inom kommunen. Sedan 1970-talet har dess ordförande varit den ende heltidsanställde politikern i kommunen med titeln kommunalråd.

Bild på Orusts kommuner sammanslagningar

Orusts kommuner sammanslagningar

Ålderdomshemmen

Under 1920-talet började ålderdomshem byggas på Orust som en följd av 1918 års fattigvårdslag. Lagen förbjöd fattigauktioner och ålade kommunerna att ta hand om medellösa, då främst äldre människor.

I Morlanda blev Tofta gård ålderdomshem 1921. Fyra kommuner på östra Orust gick samman och byggde det stora ålderdomshemmet i Trolltorp några år senare. Tegneby och Röra byggde var för sig.

Från många fallfärdiga backstugor och torp samlades människor in till det nya hemmet. Inte alltid var uppbrottet frivilligt, och badet vid intagningen var man ofta mycket rädd för.

Originalet "Luffe-Pontus" levde 1862-1951. Han blev som barn såld på fattigauktion i Myckleby och hade bott och vandrat överallt på Orust. Han flyttade in i vedboden på Trolltorp 1923 i väntan på att hemmet skulle bli klart och var sedan en välkänd och bemärkt person på stället.

Ålderdomshemmen har sedermera ersatts av modernare boendeformer i olika former.

Kontakt

Vi svarar på frågor om kommunens service och verksamhet. Ring eller skicka e-post till kontaktcenter.

Hjälpte denna information dig?

Saknar du någon information?
Har du synpunkter på den här sidan så tar vi tacksamt emot dem. På det sättet kan vi arbeta för att göra innehållet på sidan ännu bättre.

Beskriv vad som felaktigt eller saknades

Ange din e-postadress om du önskar svar på din synpunkt.
Det du skickar till kommunen blir allmän handling. Du kan läsa mer om det på sidan om offentlig handling.